IIvarfor inblandar ni hennes namn i larmet? Svara min berre. Didier släpade sig fram på sina darrande händer, och fastande sina torra och feberglödande ögon på konungen svarade ban med ihålig röst: — Har ni då icke förstått mina ord, sire? IIon är i grottan, och jag kan icke mera beskydda henne. — I grottan, upprepade Frans förvånad. Foi de gentilhomme! Ingen annan än jag skall rädda henne! Upp med gevåren, mina herrar, och må ingen våga att lossa ett skott! Inom ett ögonblick hade han till sina h fmäns stora förskräckelse klifvit öfver balkongen och med sto: vighet nedhoppat på gården, sprungit till grottan och uppstott dess dörr, samt befann sig nu ansigte mot ansigte medl den unga flickan. Blek, med utslaget hår, klappande hjerta och ogonen hemskt utspärrade hade Clotilda sjunkit ned eina knän, och i afvaktan på döden rörde sig hennes länvpar maskinmässigt i en sista bön. Konungen lutade sig ned mot henne, tog denno i sina armar och upplyfte henne skyndsamt. — Darra icke, min vackra vän, sade han till henne med ett tillförlitligt leende, ty ni har till kämp Frankrikes första ädling. Den unga flickan tycktes icke höra hang c:1, icke igenkänna honom, eller blifva stolt öfver att stå u ler hans beskydd. — Det är honom, mumlade bon med ånges:full stämma,