ken igenkändes af sin svåger, den aflidne markisens arsvinge, och af dennes tjenstefolk som den försvunne don Claudio. Han besökte under en vecka med sina bekanta alla förlustelseställen, teatern o. s. v., men blef derpå stämd för underrätten och allmänt ansedd för en bodragare, tills plötsligen en berömd advokat fran Madrid frivilligt åtog sig den olycklige och i en skrift så varmt försvarade den anklagades oskuld och tidentitet, att den allmänna meningen afgjordt utalade sig för hans oskuld. Målet har någonting af roman i nyare genre. Från Polen omtalas en af dessa törfärliga händelser, hvilka måste tynga hårdt på regeringens samvete, ty de äro foljden af hennes olyckliga politik, att hålla den råa massan söndrad från de bildade klasserna, för att derigenom kunna sjelt bibehålla sitt tyranniska välde. Bland bönderna i trakten al köpingen Rypin vid vestpreussiska gränsen hade ett rykte spridt sig som en löpeld, att den nya rekrytutskrifningen blef föranstaltad af den ,revolutionära adeln tvärtemot kej-arens vilja. Den upphetsade stämningen mot adeln tilltog med hvarje dag och yttrade sig isynnerhet i upprepade angrepp på godsegarnes lif och egendom. Det våldsammaste angreppet, som lhknade en formlig revolt, toretogs af traktens bönder mot det adliga godset Karnokowo. Herregården lemnades åt lågorna, och godsegaren och hans samilj kunde blott genom flykten rädda lifvet. Värre blef det dock med den civilkomit6, som den 18 nov. var församlad i Rypin, för att ordna rekrytutskrifningen. Flere hundrade unga män måste under ledning af sockenforeståndare och godsegare infinna sig inför denna komite. Redan i torvag cirkulerade donkla rykten om den apphetsade stämningen hos bönderna och om väntade oroligheter från deras sida, och man befarade det värsta. Händelsen ville, att det just samma dag var marknad i Rypin, hvarföre flere tusen menniskor ditsamlats ifrån trakten. Då bönderna inträdde i salen, der komitn var samlad, och då de -ägo, att dennas medlemmar icke buro militärisk uniform, behöllo de sina mössor på och antogo en utmanande och hotande hållning, och då de unga männen skulle stållas under målet, bröt ovädret löst. Under rop af: Vi vilja ej låta undertrycka oss af adeln! kastade de till en rusiga och med påkar beväpnade bönderna sig ofver komitgens medlemmar och andra, hvilka ej buro bonddrägt, samt slog dem obarmhertigt. Flera blefvo dödligt sårade, medan det lyckades de öfriga, sedan de en stund törsvarat sig, att rädda sig genom flykten. Den vilda hopen förstörde derefter möblerna och andra föremål i rummet. KomitGens papper refvos sönder och trampades under fötterna, rutorna krossades. Sedan detta förstöringsverk utförts, bröt hopen upp hotellets vinkällare och berusade sig uu riktigt af det der befintliga stora vinforrådet. Den stormade derpå genom gatorna och slog ned allt hvad den påträffade. Invånarne togo till flykten och dolde sig 1 sina bus, och nu riktades angreppet emot dessa, Rutor, fönsterkarmar och gatudörrar slogos -önder, och den stojande hopen trängde in i husen, der allt krossades och förstordes, och bvar och en, som icke flydde undan, miss: handlades på det obarmherugaste. Då taran för lit och egendom tillväxte, bemannade invånarne sig slutligen ull ett energiskt motstånd. Det ringdes i stormklockan, borgarena torsamlade sig och företogo, väpnade med hötjutvar och käppar, ett fortvifladt angrepp på den gemensamme fienden. Etter en halug strid lyckades man slutligen drifva bonderna ut ur byn, Af densammas invånare blefvo tvenne personer dödade och ungetar 20 st. svårt särade, och i hela byn finnes knappast ett enda hus, som ej bär spår al torstorelsen. Stor förfäran råder bland godsegarne 1 trakten.