samma vidrigare an England derstädes, alldenstund det senare rikets politik är afgjordt fredlig och defensiv, hvarföre det skulle ligga i dess fördel att upprätthälla den bestående ordningen, något som måste falla Frankrike tillsvidare mera på läppen. Samtidigt svärmade engelska agenter omkring i Grekland, och lofvade detta de joniska oarne, ifall prins Alfred fingo majoritet. De joniska öarne äro, såsom bekant, grekernas ögonsten, for hvars erhållande de skulle kunna uppoffra mycket. Lockbetet slog an, i-ynnerhet som Morning Post lät öppet förstå, att med prins Alfred skulle följa de jeniska öarne. Ryssland vred sig oroligt och dess officiela press framhöll ifrigt, att Ryssland ej ett ögonblick tänkt på att afvika från principen i londonerfordraget, som utesluter medlemmar af skydd-makternas dynasti från den grekiska tronen. Samtidigt afsände det till England en energisk note med föreställningar mot prins Alfreds kandidatur. Men då detta ej tycktes: hjelpa och rykten utspriddes från Eygland, att man der bestämdt antagit kandidaturen, vände sig Ryssland, som noga foljde de växande demonstrationerna ull förmån för England i Grekland, till Frankrike, som det afven mycket riktigt lyckades att skrämma upp. De halfofficiela fran-ka tidningarne slogo genast på larmtrumman och den mot England förut vänliga tonen ändrades och det hette tillochmed, att Frankrike ej skall tillåta, det Medelhafvet blir en brittisk hamn. Det oaktadt tvekade dock lranska regeringen ännu, att blanda sig mera direkt i saken, då slutligen Ryssland törklarade sig vilja, om man kunde öfverenskom ma om en gemensam note till England, ensamt offentliggora ett manifest i frågan. Nu måste Frankrike fatta beslut, och d. 30 nov. höll kejsaren i-Compiegne ett ministerråd, uti hvilket beslöts, att man skulle fasthålla vid 1832 års fördrag. Sannolikt har, på grund af detta beslut, Frankrike gemensamt med Ryssland gjort föreställningar i England, der hela kandidatfrågan dessutom fortfarande var opopulär, hvilka ledt till det slut, att England afstått från den omwistade kandidaturen. Så står frågan nu, och det gäller härefter att se hvar England gör sina anbud om Greklands tron. Det vill nästan synas som att man ej skulle ha någonting emot en italiensk pring på densamma; meu hela Tyskland skall sannolikt lägga sig deremot, emedan det deri måste se en direkt hotelae emot Österrike. Emellertid är frågan fortsarande intrasslad, och någon säker ledning för redandet af densamma saknas ännu. Postunderrättelserna från Italien bekräfta Ratazzis afskedstagande; men ännu i förrgår var ej någon minister bildad. Med afskedstagandet förhöll det sig hufvudsakligen så som telegrafen redan berättat. Då nemligen Ratazzi fann, hvilken ringa verkan hans tal utöfvat inom den deputerade kammaren, och deraf slöt till en ännu häftigare opposition, begärde han hos konungen tillåtelse att upplösa kammaren. Konungen var i början villig dertill men ändrade sig. Tillfölje häraf inlemnade ministeren sin afskedsansökan. Morning Post innehåller ett telegram från Paris, enligt hvilket markis Torrearsa blifvit uppmanad att bilda en ny minister,; hvilket anbud han dock afslagit. Enligt andra, nämnas såsom kandidater Farini eller San Martino. Utrikesministern general Durando höll sitt försvarstal om regeringens utländska politik d. 29 nov. Han sökte deri bestrida den förebräelse som man: gjort ministeren, att den af undseende för alliansen med Frankrike skulle vilja ha utrikes politiken utesluten ur debatterna. Kabinettet är, sade han, ense med England i många punkter, isynnerhet med hänsyn till romerska frågan; kabinettet anser den franska occupationen vara farlig, men England vill ej för direkt blanda sig i en fråga, som bär en religiös krakter. Generalen erinrade härefter om de olika facerna i underhandlingarne angående Rom. I sin sista note, anmärkte han, förklarar franske utrikesministern, att han skall med sympati mottaga Italiens förslager. Det italienska kabinettet, tillade Durando, Åhar uppsatt en note i afseende på detta ämne, men har ännu ej afsändt den, emedan det först vill afvakta parlamentets beslut. Den romerska frågan är nu bragdt in på en väg, der en händelse kan ernås, men det är likväl ännu ej tid, att närmare beteckna denna denna vig. Vi vilja försona oss med den heliga stolen, men det enda hindret för denna försoning är den franska besättningen af Rom. — Antagligen fann kammaren ministerns förklaring vara för vacklande och obestämd, eftersom den emottog densamma med en isande köld, bvilken afgjorde ministerens fall. Upptagandet af nytt lån om 500 millioner francs anses vara nära förestående. Det hvilar någonting mystiskt öfver ställningen i Frankrike, eller en viss ovilja och, hvad som är ännu mera betecknande, oro upptaga allas sinnen. Orsakerna äro mångahanda. Motgångarne i Mexico, hvilka ej kunna borträsonneras, ha väckt något missmod. Regeringens oförsvarliga vacklanden med i hiänsvn till Italien ha