sar med Valle-teatern. De ötriga äro folkteatrar, på hvilka det blott finnas tvenne slags platser, parterr och amfiteater. Den senare består endast af trappsteg, så höga att man beqvämt kan sitta på dem, Hvilken som siter på ett öfre trappesteg sätter fötterna på ett nedra, så att hvart och ett säte äfven itgör fotstöd för de ofvanfor sittande. Musernas teater är den bästa af detta slag. Der gifvas riddarpjeser, farcer och pantomimer. Inträdespriset för amfiteatern, hvilken har den förnämsta rangen, är 15 å 20 öre. Den publik, för hvilken dessa priser äro beräknade, gör naturligtvis icke stora anspråk på renlighet på teatern. Också synes man blott undantagsvis sopa eller skura och amfiteaterns golf är ständigt betäckt med pappersstrutar, kurbitskärnor, nötskal och annat affall; ty nötter och kurbitskärnor äro i förening med lemonad och små anisbröd de förfriskningar som njutas under spele. Samma stycken som gifvas på Emilianiteatern uppföras afven på Navona-Teatern, en marionetteater med en orkester af fem personer. För de tio öre man här betalar för den bästa platsen, ser man långa blodiga slagtningar mellan korsriddare och saracener, greker och turkar, allt försiggående under dånande trumhvirflar. I lustspelen måste mycket prygel utdelas, ifall de skola behaga, och mången afton låter parterrpubliken af detta uppmuntrande skådespel bestämma sig till att utkämpa en liten slagtning sinsemellan. Ingen säkerhet. Helt nyligen begingo några tjufvar inbrott på polisbyrån i Ziirich, emellan kl. 11 och 12 på dagen, och borttogo alla penningar som funnos på stället. Denna handling var så mycket mera tadelvärd, anmärker den tidning hvilken berättar händelsen, Åsom det på dörren stod skrifvet i stora bokstäfver: Forbjuden ingång! Matanraladicka flakttasalgar