Äfven konnetabeln, Pompåerant och de båda dvergarne funno sig helt tvärt instängda just i samma ögonblick som de ämnade sätta öfver bryggan. Lugnet återställdes så småningom och gårdarne började blifva tomma, när flyktingarne stannade framför den stora salen der den kungliga måltider var serverad. Fönstren hade för den tryckande värmen blifvit öppnade och emellan herrar Briot och Bonnivet sägo de Frans I:stc sitta till bords och bjertligt skratta åt de galanta bistorier som berättades. Den ystraste glädje rådde kring det med de delikataste rätter och utsöktaste viner besatta bordet. Ett föraktligt leende krusade konnetabelns läppar. Smålog han månne vid tanken på slumpens förunderliga akickelse, som så oförmodadt inom samma murar sammanför! den tyranniske herren och den rebelliske undersåten? Eller smålog han vid tanken på den sällsamma kontra. sten emellan honom och konungen, hvars nästan likv har varit ännu föregående dagen? Frågade ban sig månne ick med en djup bitterhet hvarföre den ene af dessa män sat klädd i högtidsdrägt midt i den glänsande salen, omgifven a glada gäster och skyddad af tusentals armar, som han me en blott vink kunde befalla öfver, medan den andre dold sig i skuggan under en soldats ringa rustning och blott had: en enda vän, en landsflykting som ban sjelf? Pomperant märkte sin herres grubblerier och ville skingr desamma. — Monseigneur, sade han helt lågt, kom, vi äro alltfö nära konungen.