Det ryckte ofrivilligt till i Chevrettes mungipor, hennes skarpa tänder skallrade och tvenne illa återhållna tårar banade sig väg ur hennes ögon. — Ni gråter! återtog Clotilda, betraktande dverginnan med förfäran. Hvilken ny olycka är det nu som hotar oss, mina vänner? Ni svara icke, ni våga icke svara. Edra ögon stirra och edra ansigten utvisa bestörtning. O, jag beder er, sägen mig hvad som passerat under denna besynnerliga sömn som förvirrat och förstört mitt arma hufvud! — Clotilda! svarade dvergen; fråga oss icke, betrakta oss icke! Förbanna oss! Men tala icke till oss med er milda röst! Kalla oss icke edra vänner, ty vi äro ... Han kunde icke tala till slut, och tillade tyst för sig sjelf. med det förtviflade utseendet af en tjenare, som icke uppfyller sin pligt: — Jag känner att om hon såder betraktar mig med sina sorgsna och vackra ögon, så skall jag aldrig ega mod att lyda, jag! ... En tiger skulle hysa medömkan med henne och draga in sina klor! Men medan Montchenu talade sålunda för sig sjelf hade Chevrette, hos hvilken ett mottaget intryck förr utplänandes in ett spår i flygsanden, kramat till Clotildas hals med en så snabb och nästan omedveten rörelse, att den unga flickan j hann uppgifva mera än ett enda önderslitande skri. Detta skri kom Pompåerant att darra. Konnetabeln åter kastade på sin tjenare en så sträng blick att han ej vågade hålla tillbaka den ädle herren, hvars samvete vaknade, skacadt i dess innersta veck, då han sköt draperiet åt sidan och