Hon isades af förfäran när hon bredvid, eller nästar öfver sig, kände dessa vanskapliga varelser, hvilka syntes henne fullt jemförliga med de biskliga stenbeläten, som under wedeltiden prydde ingångarne till de slesta kyrkorna. Hon ville föra sina händer framåt, för att befria sitt ansigte från de demoniska hufvuden, hvilka med sin häftiga andedrägt brände hennes panna, men en okänd makt paralyserade hennes armar och höll dem fjettrade intill hennes sidor. Hon ville kasta sitt hufvud tillbaka, men hennes blickar kunde icke lemna dessa rödsprängda ögon som fästade sig på henne, och som tjusade henne med samn:a makt som ormen tjusar fågeln. Sedan Clotilda några sekunder varit ett rof för denna orediga fasa igenkände hon Chevrette och Moucharon; hennes krampaktigt sammandragna anletdrag utjemnades, och skuggan af ett leende for öfver hennes läppar. Voro icke Moucheron och Chevrette hennas enda vänner? Hvad kunde hon väl frukta af dem, hon, den stackars öfvergifna, mot hvilken de visat sig så medlidsamma och tillgifna? — Min Gud! mumlade hon, förgafves söka de att reda sitt minne. Hvarföre är jag här och hvad har händt 2 En natt skymmer mina tankar! ... Mina lemmar äro stela och styfva ... Hjelp mig då, goda Chevrette att sa mig upp men, dessförinnan, tack för det ni ej öfvergifvit mig... för det ni blifvit qvar att vaka öfver mig! ... Clotildas röst ljöd så mild, så sorgsen och tacksam på samma gång, då hon uttalade dessa enkla ord, att dvergarne mot sin vilja blefvo rörda deraf.