Och alla fyra ämnade utgå då de tydligt hörde en qväfå suck och dereter ett doft buller, som en mensklig kropp fallit i golfvet. — Förräderi! utropade Pompsrant, dragande sin värja. Konnetabeln tog lampan och gick till fönstret, hvars tunga draperier ban hastigt sköt åt sidan. Hans kamrat rusade med värjan i banden in i fönsterfördjupningen, för att utan nåd och förakoning döda det osynliga vittnet till det nyss beskrifna uppträdet, men der syntes ingen menniska till. Han ämnade lemna stället och begifva sig till dt andra fönstret, då han i den af draperi t alstrade skuggan skymtade en på golfvet liggande s mmankrympt, mensklig figur. Konnetabeln lät lampskenet falla på den hemlighetsfulle lyssnarens ansigte och igenkände Clotilda, sanslös, nästan död. Moucheron och Chevrette som nyfiket närmat sig, uppgåfvo ett förtvillans utrop när de i sin ordniug igonkande den unga flickan, som kommit hit för deras skuld, men som de alldeles förgätit. — Pompöerant, sade mr de Bourbon, jag tror att det bästa vi kunna göra är att begagna oss af han es sanslöshet för att rymma fältet. — Är det väl säkert att hon är sanslös? svarade ädlingen. — Du tviflar då på allting, anmärkte fursten med en lätt rörelse af otålighet. — Jag har mina ögonblick, herr hertig ... som ni sä