Och höfligt helsande vände den värde adelsmannen om samma väg som han kommit. En gång ensam frågade den unga flickan sig huru hon skulle kunna afvända den orkan som hotade henne. Hon kände sig insnärjd i den mörka intrigens tusende omslingringar, men hon visste icke hvilken maska i nåtet hon skulle sönderslita för att komma undan, Hon hade en aning om en fara, men hon visste icke på hvilken fatal timma och under hvilken vidunderlig form denna fara skulle visa sig. Ju osynligare och hemlighetsfullare den var, desto djupare kände hon sig fattad af denna obestämda fasa som förbränner blodet och bringar hjernan till yrsel. I detta ögonblick märkte hon att dvergarne gingo tvärs öfver alleen. Med en snabb vink kallade hon dem till sig och de sprungo skyndsamt fram. — Sanct David! utbrast Moucheron med deltagande röst, bvad ni är blek och darrande, mademoisellv ! Har någon förfördelat eder? Om jag det visste! Och med en åtbörd full af ädel stolthet förde han handen dit der värjan skulle ha sutit, om han haft någon. Utan att fästa uppmärksamhet på det komiska i denna yttring af tillgifvenhet räckte Clotilda dem händ-rna. — Mina vänner, sade hon till dem med kort röst, igår var edert elände lika stort som mitt, och likwäl kommo ni barmhertigt till min hjelp. — Hvartill tjenar det att erinra om det der sorgliga ögonblicket, mademoiselle? svarade dvergen. Jag har gjort min skyldighet som man, och om detta blott var början, så tro icke att jag skall svika er i fortsättningen.