Tankarne öfverväldigade Clotilda på den ensliga plats hon valt, och omedvetet sjönk hon i ett djupt och smärtsamt drömmeri. Utan huld eller hem på jorden fattade hon denna öfvergifvenhetens fasa, som lemnade henne såsom ett rof för lifvets besvärligheter och faror. Alla hennes känslor, hennes dygder, hennes förstånd, sjelfmedvetande och skönhet, blefvo henne lika många orsaker till lidande och förnedring. Hon nästan afundades den okunniga hopens öde, hvilken, likt insekten vid den blomma hvaraf han hemtar sin näring, födes, lefver och dör på samma torfva, icke hafvande känsla för något annat ondt än det fysiska. Hennes tankar sväfvade i mörkret, i det dystra öch blodiga framfarna, i det tvifvelaktiga närvarande ocb i det hotande och olyckliga tillkommande. Öfverallt var det natt! Och ett ögonblick önskade hon få dö och återförenas med sin moder, men hon blef straxt förfärad öfver att så hafva tviflat på sin Gud, och denna förtviflans förmörkelse gaf i hennes själ vika för hoppets randande ljusning. Hon hopknäppte sina händer, och hennes tårböljda ögon vände sig till himlen i en nästan asketisk åskådning, hennes ansigte lågade af denna sublima tro som från bjertat reflekterar sig på pannan, och hennes färglösa läppar tycktes framstamma en tyst bön. Och hon bad verkligen, ty midt under en suck undföllo henne dessa ord, ett den yttersta förtvislans jemmerrop: