— Nå, du kan nog ändå göra dig falska inbillningar, men det skulle vara en bra stor otur om slumpen spelade oss ett dylikt spratt . . . — Men hvad är det då, min fru? återtog grefven hvars svartsjuke började uppvakna. — Efter du nödvändigt så vill, min vän, så måste jag bekänna att jag förföljes af en dyster aning; men bör man väl lägga vigt vid dessa sväfvande drömmar som blott inverka på qvinnor, gubbar och barn? Du som är en så fördomsfri man förkastar naturligtvis med förakt dessa ammsagor. — Du bedrager dig, kära Diana, svarade hofmannen mycket allvarsamt. Man har sett stora generaler förlora bataljer, kejsare förlora sina throner, filosofer sina lif — allt för det de ej lyssnat till aningar. Historien är full af dylika exempel. Brutus såg en vålnad, som aftonen före slaget vid Philippi förkunnade hans död. Grefvinnan försökte att småle. — Bestämdt är du lika lärd som vär kaplan, grefve, och jag förvånar mig ej öfver att vår gode konung Frans, som tycker om alla lärda, slösar sin gunst på dig. Jag kan icke påstå att jag varit lika gynnad som Brutus, och att en vålnad öfvergifvit sina hemliga förrättningar, för att för mig yppa något sorgligt. — Du gycklar med min oro, Diana. — Ingalunda, min vän, och jag går att lätta ditt beklämda bjerta. Min enda fruktan är att möta konungen. Han skulle igenkänna ditt folks livre, han skull: spörja dem, och i händelse han fick veta mitt namn skulle han ej un