shans verksamhet blir det snart äfven i han: shem af hans närmaste. Man slår in fönstrer hos honom, skolkamraterna begå våldsamhete: wmot hans son, alla öfvergifva homom och Gun narson står ensam och förkrossad, inseendhela djupet af sitt elände. Sanningen slå honom, som ljuset från himlen Paulus, ögonen, hans trotsiga öfvermod faller, hans bittra egoism mister sitt hårda skal och upplöses i smärtan. Den inre försoningen är gjord, återstår nu den yttre; men i ett besynnerligt slappt begrepp om dramats moral låte: förf. sin hjelte göra början till denna yttre försoning med ett nytt dåligt streck. Han tvingar nemligen Gabrielles bror, genom att hota med offentliggörande af hans verksamhet i Myggan, att lemna sitt bifall till Gabrielles förening med Örner. Detta är en vidrighet, som förf. gerna kunde skära bort, i synnerhet som den på intet sätt med något sken af nödvändighet framgår ur handlingen. Styckets intryck är derigenom alldeles förfeladt, och skandalens skändlighet minskad; det goda har visserligen vunnit seger, men äfven det onda, och det hela tager en anstrykning af ironi. Brist på enhet i det hela gör sig äfven märkbar, och mest genom alla bifigurernas ständiga uppträdande. Vår uppsats har redan vuxit till för stor längd, och vi hindras derföre från att närmare betrakta de öfriga karaktererna i stycket, fastän några ulaf dem äro af verkligt intresse, såsom Thore Rollön, hvilken är sjelf en stat i staten, en pjes i pjesen, eller Olderman, i hvars tecknande författaren lyckats betydhgt. Löjlig är deremot hr Ringman, den ärlige och sför idåer kämpande publicisten, at hvars verksamhet man ej märker andra spår än litet prat. Utförandet af Elfforska sällskapet har utmärkt sig för någonting vårdadt, som genom sin sällsynthet på ambulatoriska teatrar i allmänhet förtjenar erkännande, och det har tydligt synts, att sjelfva stycket äfven meddelar af sitt intresse åt skådespelarne. Hr Österberg har synbarligen omsorgsfullt satt olg in i den ingalunda tacksamme smadeskrifvarens roll och hade bland andra med fru Elfforss (Gabrielle) i andra akten en scen, söm å omse sidor utfördes med en finhet, som är värd hfligt bisall. Hr Äallberh, såsom Bengt Olderman, är äfven förtjent af erkännande och bifall för den godmodiga humor, hvarmed han utsort sitt parti. Hr EIJoras synes oss hafva för mycket tagit sig an det cyniska hos Rollön, och låter ej det gaoda och angenäma i hans personlighet fullt komma till sin rätt. Oaktadt hans cynism, skall det dock öfver den glade poeten hvila ett skimmer, som gifver karakteron dess rätta jjus. Julias roll speltes med routine, men vi skulle vilja se fru Lindroth i densamma utveckla mera känsla. Dock hade hon i en scen med sin far en verkligt god stund, och visade sormäga af ulldragande qvinlig ljufhet. Filip Örner är sjelt en skef karakter, såsom vi osvan visat, och br Pulchau, hvars. strafvanden vi erkänna, lyckades ej gifva den något intresse. Hr Lundgren var lika litet intresseväckande i sin roll Kingman), som hr Tillqvist såsom prosessor Smålander. Hr Lindroth (baron Ingelheim) var jemn och hr Schröder, som von Todten, iluing annat än det; hr S. kunde väl at aktning för publiken, om han också ej drifves lerull af intresse för konsten, ha lärt sig sin illa roll, i stället för att ofta störa de andra ned sin osäkerhet. Var hr Schröder klen, var leremot fru Hallberg (mor Elsa, Örners mor) om vanligt i dylika roller tilldragande. Hon sör sina snälla gummor till riktigt. intagande väsen, och skulle på hvilken scen som helst unna försvara sin plats. Stycket lär i afton gifvas för sista gånsen. och har hittills emottagits med intresse och bifall af allmänheten, som likväl kan ega werättigade anspråk på att detsamma spelas ned mera raskhet och på kortare tid. — —j—?——— — RN