mer med sin dottor Julia på besök. Gubbe har ämnat flickan åt Örner, men hon har vi ett tillfälle knutit kärleksband med Gunnar son, hvilket denne, fastän kännande sin vän böjelse för flickan, varit nog sluten och däli att ej för honom omtala. Örner, som i pa rentes sagdt är ett underdjur af godhet oc beskedlighet, känner sig smärtsamt berörd men låter sina förhoppningar ramla med blot en suck och är lika god vän för det. Profes sor Smålander, som fått veta sin barndomsvät Bengt Oldermans (Örners fostersar) ankomst infioner sig äfven hos studenterna. Denne professor har i tentamen kuggat Gunnarson som derföre diktat en nidvisa om professori och hans döttrar, af hvilka den ena heter Lotta, det rår hon inte för etc. Denna visa finner Olderman på bordet och läser belåtet upp den för sällskapet, hvars känslor lätt kunna tänkas. Som svar tager protessorn ur fickan ett bref, som innehäller ett stipendium till Gunnarson, hvilket han forskaffat honom, ledd af beundran for han skaldiska förmåga, af hvars alster han tillochmed läser upp ur minnet några verser. Gunnarson står slagen af blygsel och svär en helig ed, att aldrig vidare befatta sig med dylikt nidskrifvari. Gästerna gå, men in kommer i stället ett karnevalståg af Gunnarsons vänner, anförda af den glade ovycken Rolltn, som underrättar i ett betängdt tal G. om, att han vunvit svenska akademiens första pris med anledning af en sång i dikten Epaminondas. Det där dock ej bättre till, än att Örner vid diktens korrigering inlagt just denna sång. Gunnarson vill gifva äran åt den äran tillhör, men Örner förbjuder honom det, och G. tager emot en hyllning, som grundar sig på on lögn. Här hgger styckets svagaste punkt och Örner, som skall representera den goda principen, blir derigenom en orsak till Gunnarsons olycka, och dennes karakter erhåller ett element af svaghet, som minskar intresset för honom, i det rikugt å la Kotzebue handlingen hvilar på någonting yuwre, tillfälligt och striden ej framgår med besallande nödvändighet ur hjeltens hela inre. Det plastiska i den skaldiska tramställningen af tvenne å ömse sidor starka kämpar försvinner, ty aktningen för den goda principens representant omintetgöres genom hans deltagande i en lögn, och hela hans framträdande bår hädanefter en pregel af svaghet, hvilka kastar en skymmande skugga öfver det goda, som vi skulle vilja se med sanningens eviga klarhet framgå i hans handlingar och slå till marken det ondas öfvermod, Örner är från denna stund en sket personlighet, som mången gång måste tramkalla ew medlidsamt löje på åskådarens läppar, der han går braskande med sina långa och granna tal om det ärliga arbetets och sanningens sörtjenst. Det ligger hos Örner någonung af Spiegelberg, som dritver Carl Moor in i kampen mot den sociala ordningen, Örner ville skaffa G. en position, från hvilken han kunde allvarligt sträfva framåt inom skaldekonsten — men denna position hvilade sjelf på lögnens grundval — och Gunnarson var redan störtad. Tio år gå ullanda, och vi träffa nu de båda vännerna som män i allmänna lifvet. Örner är statsråd och Gunnarson är gilt med Julia, genom hvars förmögenhet han blitvit satt i tillfälle att föra ett lysande lif, samt utgifvare af en adlig kotteriudning, för hvars skull han fått tillträde till de förnämas salonger. Fäfang som han är, vill han här, fastän sjelt gift, vinna en snillrik och glänsande qvinnas passion. Hon är dock för ädel att lyssna till sådana brottsliga tillbud, men beslutar i stället att återföra Guunarson till pligtens väg och den ädla makans famn. Den lysande qvinnan, fröken Gabrielle, har nemligen fått i sitt täcka hufvud, att sålunda göra ett experiment. Den stackars Gunnarson är utsatt äfven för detta experiment. För att lyckas häri, väljer froken, med den hederlige Örners vetskap, kurtisens väg, Gunnarson märker emellertid, att fröken älskar Örner och af sårad. fåfänga svär han hämnd öfver denne sin vän. Gunnarsons ruin inträffar, och den stolte, vögfärdige mannen, som anser sig förnärmad Mt alla, svär krig emot dem och ger ut skanlalbladet Myggan, deri han anfaller sin vän Örner med de plumpaste qvickheter och ej nellor tvekar att rita af en värnlos enskild jinna, fröken Gabrielle, som dock i sitt exberimentbegär ej tyckes taga illa upp smälelserna, Gunnarson understödjes i sitt skandalskriferi just af samma personer, som förut besollade honom, baron Ingelheim, Gabrielles bror, ch von Todten, hvilka båda vilja åt en ledig andshöfdingeplats och derföre under lånade . H3HAii 3