gascognaren att svara, under det hans blickar icke lemnade Didier ur sigte. Mr de Bourbon var icke nöjd med den rang som Lan innehade vid hofvet. Diana bugade sig, liksom om hon antagit detta skäl för godt, men bibehöll sin tystnad. — Ni skulle kunna invända, fortfor icke dessmindre gascognaren, som märkte att han innehade en gynnsam terräng, och icke var den man som släppte det fotfäste han en gång fått. — Ni skulle kunna invända att mr de Bourbon var prins af blodet, konnetabel af Frankrike och den förste i riket näst efter konungen; att han var hertig af Bourbonnais och Auvergne, grefve af Clermont och tusen andra ställen, — Nåväl, min fru! fortsatte han, alltjemnt fixerande Didier, hvilken började göra oroliga rörelser på sin bänk, alla dessa ståtliga titlar kunde icke tillfredsställa den store furstens omätliga ärelystnad. Diana betraktade sina rosenfärgade naglar, för att icke blifva tvungen att svara. — Gafs det väl en fest eller en tornering. der han icke missbrukade sin nästan kungliga förmögenhet, och uppträdde såsom sin kunglige herres, Frans 1:stes medtäflare, hvilken han ej ville stå efter hvarken i lyx eller galanteri. I likhet med hvarje ung och liflig menniska under detta tidehvarf var äfven Didier bländad af konnetabelns ära och harmades således öfver de smädliga utgjutelserna som gascognaren fällde öfver hans ideal för en hjelte. — Jag kännar icke om mr de Bourbon stod efter konung Frans i lyx eller galanteri, sade han, men hvad som är säkert är, att han ej stod honom efter i tapperhet.