Konnetabelns värdinna.) Berättelse från Frans I:s tidehvarf af Eman. Gonsgales. (Öfvers. sr. Franskan.) — Det var utan tvifvel en beklaglig gerning, inföll mr de Bourbon, uppvaknande ur sitt drömmeri, men medgif, min kära Jonas, att den der Pomperant är en driftig och duglig karl. Folk af dylikt skrot och korn gå vanligen långt. — ISynnerhet om man ej hejdar dem på vägen, invände gascognaren. Grefvinnan de Montehenu och Didier, framför hvilka detta samtal fördes, smålogo samtidigt. — Jag fattar visserligen mr de Pomperants flykt, vågade Diana infalla, men hvad jag aldrig skall förstå, är att mr de Bourbon kunnat besluta sig till att lemna Frankrike när ingenting tvingade honom dertill. Var icke allt å bådadera sidan glömdt när han och konungen möttes i Moulins? fortfor hon, i hopp att genom detta ogillande af den höge furstens flykt utplåna det vidriga intryck som Didiers oförsigtiga ord gjort på kapten Jonas och hans bågskyttar. — Emellertid, min fru, är ingenting enklare, skyndade ) Forts. fr. N:o 267.