gående skarpskyttekårerna. I densamma förekommer den begäran, att staten skall bestamma ett belopp af 3 rdr rmt till hvarje -karyskytt årligen; detta understöd afser kårernas aflöning åt sina instruktörer, ett förslag som kan ega sin rimlighet för sig och till hvars närmare belysande vi skola återkomma. För trädgårdsodlingens uppmuntran En trådgärdsmåstareoch trädgårdsodlaretöreving har i Helsingborg bildat sig för befrämjande af hortikulturen inom Skåne. Föreningen skall hafva sitt första sammanträde d. 6 näsk. December. De personer, hvilka stått i spetsen för bildandet af föreningen äro: trädgårdsmästaren Dahlström på Kulla-Gunnarstorp, trädgårdsmästaren Nordlund på Krapperup, handels-trädgårdsmästaren Jenssen och skolläraren Nelander i Allerum. De döda stå upp. I norska Aftenbladet läses följande underliga berättelse från Romsdalen: Söndagen d. 28 Sept. d. ä. försvann hemmansegaren Peter Eriksen Höivig från sitt hem på gården Höivig i Nessets socken. Man upptäckte sedermera utt han vid sin återkomst från kyrkan hade ömsat kläder, iklädt sig de sämsta han hade samt medtagit en rak-knif, hvilket allt, i förening med karlens kända tungsinthet och inbundna karakter, straxt gaf anledning misstänka att han tagit sig afdaga. Han var enkling men hade många oförsörjda barn. Man sökte efter honom öfverallt såväl på land som i vattnet, men intet spar efter honom kunde påträffas. Misstankan utt han sjelf tagit lifvet af sig öfvergick nästan till visshet. Man ville dock naturligtvis hafva fullkomlig säkerhet härpå, och då man visste hvar sådan skulle finnas, var endast frågan om att anskaffa tillräckligt med penningar härför. Man skulle nemligen låta en person afresa till ÅKloke Knut (en i Norge mycket anlitad s. k. klok gubbe, som har sitt rikliga uppehälle af folkets lättrogenhet). En person blet äfven slutligen sänd till honom med de fullständigaste bevis: Kloke Knut hade med mycken noggrannhet beskrifvit för honom den försvunnes gang till sjöstranden och hans uppsåtliga död i böljorna. Nu var man säker, ty tili Kloke Kuuts ord hyser man aldrig tvifvel. Auktion utsattes och hölls för att uppgöra boet efter den aflidne, af hvilken minnet började öfverga till glömska. — Lördagen d. 25 sistl. Oktober i daggryningen såg en af grannarne till Höivig, att en menniska utkom från en hölada högt uppe på liderna, gick nägra steg framat, stannade ett ögonblick och atervände derpå till ladan, hvarest han försvann. Undersökning blef nu anställd och i ladan påträffade man Peter Eriksen Höivig, visserligen ej i högönskelig välmäga, men dock lifslefvande. Fyra veckor hade han tillbragt här utan annan foda, efter hvad han sjelf sade, än vatten (2 ), hvilket han fatt i en källa i grunnskapet hvarje morgon och afton. Det var på en af dessa exkursioner som han blifvit röjd. Två gånger hade han beslutat törkorta sitt lif med tillhjelp af rak-knifven men modet kade svikit honom och han hade föredragit att låta hungren göra sitt lika säkra fast långsammare verk. Från ladan hade han en förträfflig utsigt öfver trakten nerunder, och isynnerhet öfver sin egen gård. Han blef hemförd; läkare hemtades och man skall hafva förhoppning om att rädda hans lif. Så till vida är allt godt och väl; men det är en annan, som är invecklad i denna sak och som troligen ej skall finna den angenäm, mneml. Kloke Knut. Hvad skall den bedragaren säga, när den man, hvars vandring till döden och hvars sjelfmord i böljorna han så noga beskrifvit, kommer på det obehagligaste sätt i hans väg, nemligen såsom lifslefvande? En kung utan krona utdelar kronor. Till franska tidningen Journal des Debats skrifves från Rom d. 1 nov. följande pikanta meddelande: Förliden måndag presiderade konung Frans II i staden Albano vid en åsnekappränning och krönte segrarne. Det är ett originelt och alldeles nytt skådespel, utt inleda återupprättandet af en tron med en åsnekappränning. och är det icke komiskt att se, huru en konung utdelar kronor, hvilken ej ens var i stånd, att hålla fast sin egen? Sär i hjertat ha i alla tider varit ansedda såsom ovillkorligt dödande, — undantagande naturligtvis de sår som tillfogas af de mera figurliga vapen, som poeterna omtala. Nyligen har man dock genom experimenter udagalagt, att bjertat kan, väl icke helt och hållet utan fara, men åtminstone utan att förorsaka döden, genomstingas med en ytterst fin nål. Man har anställt försök på flera djur och bland annat med en dylik nål genomstungit hjertat på en stor hund som icke tycktes lida deraf, ehuru nålen dessutom inledde en elektrisk ström. En italiensk läkarejournal berättar vidare, att en man i Bologna år 1335 fick ett dolkstyng, hvarpå man i Italien synes så frikostig och hvilket inträngde i hans hjerta. Mannen fördes till ett hospital och blef läkt inom tre månader. Han lefde sedermera ännu i nitton år, och då han efter sin 1..1 112 i SA FP Fb 2 san