skola, och af hans förfarande synes att han mest lutar åt det napoleonska foredömet. I detta hänseende läsa vi i den danska tidskriften Norden en uppsats, som är af ett i sanning märkligt innehåll och i alla hänseenden förtjenar en viss grad af uppmärksamhet, äfven om den blott skulle vara ett toster af en vild Kandestöber-Fantasi. Ty det synes med allt mera klarhet framgå, att ett nytt sratsmannasystem alltmera bryter sig fram i dazen, hvilket ej må förbises af dem som akta på tidens tecken. Nämnda uppsats tyckes gilla br Bismarcks hånfulla uppträdande mot deputerade kammaren; i principen kan väl ingen frisinnad gerna godkänna ett sådant forfarande, men hr Bismarck känner kanske sina goda preussare och vet, huru långt han kan spänna bågen. I ofta namnda uppsats heter det bl. a:: Min åsigt är i korthet den, att i spetsen för Preussens styrelse nu ställts ej allenast en statsman, utan en verklig man, medan det ej varit lätt hos regeringens hittills varande män att påpeka de principer, som voro de ledande i den preussiska politiken, hvilken vacklade hit och dit mellan Manteuffelskt junkerdöme och den Auerswald-Schwerinska nya eran, mellan Olmitz-Bronzell och handelsfördrag med Frankrike, medan det gothiskt-doktrinära Schleswig-Holstein, såsom den enda specisikt preussiska frågan, genomgick den preussiska utrikespolitiken såsom den röda tråden genom den engelska marinens kabelgarn. Men bakom allt detta har likväl hittills otvifvelaktigt äfven gått en känsla utaf nödvändigheten af att komma ifrån den belägenhet, hvari den minsta stormakten befann sig, den ansträngning af krafterna öfver förmågan, som denna belägenhet medförde, och det föga glädjande faktum att nödgas se på, huru de måktigare kollegerna afgjorde frågorna sinsemellan; bakom allt detta har legat en aning om militärkonventionernas otillräcklighet och om en oundviklig yttersta ansträngning för att kunna uppfylla den store Fredriks testamente, eller med andra ord, ett sista och afgörande krig på lif och död med den gamla länsherren, Österrike, hvarunder man kunde efter summe store Fredriks föredöme arrondera sig mot norr och söder, utdvidga den smala kroppen efter den vida och tunga rustningens behof. Men Österrike är faktiskt tyska Förbundets ledare, och det första nödiga är och har derföre länge varit detta österrikiska förbunds förödmjukande eventuela upplösning. Officielt afgifver Preussen säsom hittills sin röst, osliciöst vill det icke låta majorisera sig, i all ofliciel hemlighet, men för öfrigt tydligt nog, gå dess sträfvanden ut på: den Bundestag lahm zu legen. Svårligen kan någon neka, att en stark och diciplinerad här — en herrlig krigshär — är det första vilkoret för detta måls uppnående, och då den doktrinära deputerade kammaren och dess anhang, som ej hade det minsta emot att eröfra hela verlden, om det blott lät sig göra med mer eller mindre grundliga tal, men hyste en oöfvervinnerlig motvilja mot blod och stål, lade hinder i vägen för konungens planer till härens omorganisering och tillökning, då kammaren, stark i medvetandet om att stå på en kongl. preussisk oktrojerad ÅRechtsboden, nekade den härtill nödiga bevillningen, då krisen var utbruten som tycktes skola sluta med antingen kronans förödmjukande eller en militär junkerdespotism, kallade konungen på sin gesandt i Paris för att lemna rodret i hans händer. Etter att hafva omnämnt Bismarcks vistande i Petersburg som gesandt, tortsar artikelforfattaren om Bismarcks beskickning som gesandt till Paris: Det är ej något tvifvel underkastadt, att den öfverlagsne man, med hvilken ödet fört Bismarck tillsamman, har utöfvat inflytande på hans mottagliga sinne och klara uppfattningsförmåga, att motsatsen mellan kejsar Napoleons jetteplaner och hemmets små idrotter, mellan den kloke herrskarens jernvilja, den klokt beräknande statsmannens, af frasmakares pedanteri ostörda vägande mellan de motstående krafterna och hemmets vacklande och påträngande doktrinärers hänvisning på det system, hvarefter regeringen hade att rätta sig, ålven om Preussen skulle sjunka ned till nivå med Hessen, slagit en man med Bismarcks rediga förstånd och hos den unge kraftige statsmannen väckt önskan om att läka det onda, hvaraf fäderneslandet led, äfven om eojamputation blefve nödvändig. I Petersburg hade han sett en regering skrida framåt, utan att bry sig om larmet af en sammanstötning, i Paris hade han lärt sig att gå varligt till väga, att, så vidt möjligt vore, skona formerna långsamt döda motståndet, men äfven på de störta omvägar orubbligt hafva målet för ogonen; det finnes skäl att antaga, det han vid Seinen sunnit en liknande tankeriktning som den vid Neva, en liknande stämning mot det habsburgiska huset.