kärleken och egennyttan. Hon ville dock icke draga den ådle unge mannen med sig i olyckan hvilken förföljdv henne som ett oundvikligt och obevekligt öde, och ställde sig derföre i vägen, likasom för att hindra honom att draga sig undan. — Min herre, sade hon med darrande röst, låt oss gå ensamma! Öfvergif oss; vi äro redan vanda vid ett irrande lifs besvärligheter, men ni, som aldrig lemnat eder faders slott, bör akta eder för att störta eder i dessa faror med hvilka ni är alldeles obekant. Landsflyktens börd skulle vara alltför bitter för edra läppar. Jag besvär er, ådrag eder ej för vår skull er onkels vrede, hvilken ni bör älska och vörda. Och vändande sig till Montchenu med ett sorgset och rörande behag, fortfor hon, knäböjande framför honom under det tårarne perlade på hennes kinder: — Monseigneur! förlåt att vi inträngt i detta slott emot eder vilja. Ni begagnar eder lagliga rätt då ni bortjagar oss, men lyssna likväl till en bönfallande röst, som blott beder för edert eget blod. Förlåt eder broders son, ädle herre. förlåt honom! Grefve Aurelien hade redan återvunnit sin kallblodighet men han ville icke aflagsna sig från det mål han för sig utstakat, och han svarade vresigt: — Jag visste icke att landsstrykerskor biy kade så väl åtaga sig unga brushufvudens sak och återföra Uem till sina skyldigheter. På min til var det helt anna:. Ni sköter emellertid edra kort väl, min sköna, och jag sattar nog att min ridderlige nevö föredrager att i ert angen ma sällskap