I SKOLCLT dl KIIPpalt Tyst gömmer sin bild, Så blommar, i kraftens ooh mandomens skygd, Vid Konungens hjerta, o Drottning! Din dygd; Och Norden håller kä Sin Kungablomma skär, Bland Folket man talar Hur vänligt Du ser Från höghetens salar Till armodet ner, Hur lidandets sår Du med ömhet förband, Och räckte den fallna en vårdande hand; Och derför Folket bär Dig i sitt hjerta kär. I stugan bland ljungen Hör Bonden förnöjd Hur Du är för Kungen Hans glädje och fröjd, Hur gerna Du gömmer Din krona af guld Och blir endast Qvinna, så ädel och huld; Och derför Du ock är Båd Kung och Folk så kär. Derefter föreslogs af ordforanden för Borgerskapets äldste, hr Chr. Arvidson, skålen för det kungliga husets öfriga medlemmar till hvilken skål afsjöngs eftertöljande: Med sällhetens glädje, med framtidens hopp Och kärlekens tacksamma minne Ser folket i Norden till Kungs-salen opp Och stammen, som växer derinne. Så ädel en Konungamoder der står I skimret, som höstsolen gjuter; Och blommande sommar och leende vår Omkring hennes hjerta sig sluter. Se, Snillet der strängar med Gudavigd hand Sin Yyra, och Furstliga dygder Från Furstliga kronor bestråla vårt land Och lysa kring fridsälla bygder. Och stolt blickar Svea från isfjället ner; Sin hand hon i Nores ses trycka, Och hviskar: Se Hoppet, hur ljufligt det ler! Gud skydde vår kommande lycka! Statsrådet, landshöfdingen Fåhrwus utbringede derefter skålar för de depnterade af Rikets Ständer, för Norges Storthing och för de förenade rikena, till hvilka skålar afsjöngos: För Herrar Deputerade af. Sveriges Rikes Ständer och Norges Storthing. Oss häfden förtäljer om fornålderns sed Att Män från de Nordiska riken, När rådslag de höllo om kortlifvad fred, De möttes här nere i Viken. Och åter här mötas vid Vesthafvets strand De män ifrån Östanoch Vestan-fjälls land, Men nu såsom trofasta Bröder. Hell Eder, I målsmän för Sveriges folk Hög är eder sändning och ära Att, såsom den urgamla frihetens tolk, Till Sveakung sanningen bära. Den högtid vi fire sin Medborgarkrans Ock flätar omkring eder tinning; den bands Af Sveriges tacksamma händer. I Söner af Norriges fjällar och skär, I broderlig famn Vi er sluta! Välkomne till festen! Den skönare är Då glädjen med Eder Vi njuta. Så vare ock alltid, som kärleken bjöd, Gemensam vår lycka, gemensam vår nöd, Och ett vare hjertat i Norden! För De Förenade Rikena. o Manhem, Du ärans och sådrens land, Du sköna, du herrliga Norden! Du krona som sattes af Skaparens hand Bland Norrsken på hjessan af jorden! För dig, för dig klinge sångens röst Ur djupet af dina söners bröst! Må folken, som bland dina klippor bo Förenta af forntida minnen, Alltmera förenas af brödratro, Af endrägt i hjertan och sinnen! Och kärlek stråle från strand till strand Lik polens stjerna kring Skandiens land! Då kunna vi, slutna i trofast hand, Stolt blicka från fjället kring verlden; Och sången skall jubla ifrån vår strand Vid klangen af blixtrande svärden: a Hell fädrens bygder! Hell Skandiens O! För dig vi lefve, för dig vi dö! Samtlige skålarne (till hvilka versarne voro författade af mag. J. Biörklund) åtföljdes af hurrarop, fantarer och salut. Synnerligt entusia stiskt var bifallet för de båda senare skålarne, hvilka af prosten Harbitz på ett vältaligt och hjortligt sätt besvarades såväl å närvarande som frånvarande norrmäns vägnar. Talaron slutade med att utbringa en skål för Sversge, hvilken ständigt afbröts af bravorop och de lifligaste uttryck af hänförelse. A svenska rikståndens vägnar uppsteg härefter landtmarskalken grefve Lagerbjelke och hembar sin tacksamhet för den åt de deputerade af Rikets Ständer egnade skål samt föreslog en skål för brödrariket. Slutligen önskade H. M:t ordet och utbringade en skål för Vestra Stambanan, dervid uttryckande sin önskan att ett dylikt jernband snart måtte förena Sverge med Norge Sedan denna skål blifvit tömd, föreslog H. M:t ytterligare en skål för Göteborg, der vid han tackade såväl å sina som de öfriga gästernas vägnar för Göteborgs mot dem vi sade gästfrihet. Middagen var härmed afslutad och de oc .