— Nej visst icke, monsieur Didier, svarade hofmästaren ödmjukt, men ... — Nå så lyd då och det fort. — Min kära herre, jag skulle icke hafva tvekat ett ögonblick, om icke herr grefven kommit tillbaka för en timma sedan, Den unge mannen darrade och blef blek. — Min onkel hemkommen! mumlade han bestört. — Fördömdt! suckade Moucheron, vi hafva lyckan emot oss. Vår supåe strök i skrinet. Clotilda hade med en nästan föraktfull kallsinnig tystnad åhört samtalet emellan jägaren och hofmästaren. Man skulle kunnat tro att hennes tankar sväfvade i de högre rymderna, och att de materiella tingen alldeles undgingo hennes uppmärksamhet. Hon led likväl, icke för egen räkning, utan för Didiers, emedan hon såg den raske unge mannen rädd och förvirrad vid mr de Montchenus blotta namn. Van vid ett stormigt och smärtfullt lif, uppfostrad under förföljarnes hat, så att säga öfvergjuten af sina anhörigas blod, hade hon förvärfvat sig en viss karaktersfasthet och förakt för den råa styrkan, vida upphöjd öfver hennes ålder och kännedom. I likhet med de kristna wartyrerna glömde! bon sig sjelf och sitt eget lidande, för att blott ömma för nästans. Derföre gjorde det henne ondt om de stackars lvergarne i deras elände, och om Didier i hans ofrivilliga pförmåga att uppfylla sitt löfte. Hon var okunnig om till hvilken grad mr de Montchenu, hans onkel, missbrukat den makt hvarmed Didiers fader beklädt honom, till hvilken grad han undertryckt den unge mannens ädelsinnade böjelser och