— e—UK—k—k—T—T——— — heimerådsinvasionen, och konung Otto har lyckligt anländt till Venedige för att resa vidare hvart honom lyster. Hem till Munchen? Vi hafva ofta försökt att sätta oss in i de känslor, hvarmed en afsatt monark möter kära anforvandter, och i hela den första seen, som eger rum mellan den sålunda något tvunget anländande och vänner, hvilka icke precist väntat honom, men detta fantasiexperiment erbjuder stora psykologiska svårigheter. Man kan med litet inbillningskraft lätt föreställa sig de ömsesidiga intrycken i en tamilj, der sonen 1 huset kommer hem från ett frieri med en stor klädkorg bakpå åkdonet — men en kung, ett majestät, som den ena dagen sitter i ett pråkugt slott, omgitven at ett väldigt garde, både till fots och häst, med en hel armå i bakhåll, med en förträllligt organiserad polis, med en väl försedd kassa och diverse andra under hand hafvande medel, och som den nästa dagen kommer resande pr Jernväg (grandissime vitesse,) till ett vänligt hot oster att ha tappat kronan på landsvagen, — det är en kinkigare casus. När H. Exmajestät at Grekland nu träder in till sin regerande herr bror i Mänchen, kan det icke gerna heta: se god dag, min kära Otto! hvad det gläder mig att se dig! Det år omöjligt. Snarare stum scen mellan begge. Drottomgarne hälsa på hvarandra; stumt spel. Holvet presenteras; stum. vördnad för olyckan. Men en gång skall man dock öppna munnen. Kung Max tager då sin bror litet åt sidan och säger till honom: Men sätt dig nu ner och berätta hvarför du blef slagen på mun! Det är just det jag ville veta, hvad exkonung Otto då svarar: Dessa greker äro ett pack, som icke Hin kan hålla styr pår; eller: det kom sig så att jag var borta från Athen och så passade råttorna på, eller med en högtidlig profetisk mine: Tro mig, broder! detta Grekland skall aldrig höja sig till mottaglighet för tysk kultur, Griechenland wird nie deutschkulturfähig werden, glauben sie mir! (Måhända med ett tillägg: jag ger hela detta sällskap en god dag, jag föraktar dem, jag vänder aldrig mer igen, det år min oomkullrunkeliga föresats!) Hm, hm, hm! mumlar kung Max. Måhända gör exkonung Otto också sitt inträde i en helt annan sul. är är jag, broder! — utropar han furioso, — ich kann nicht Anders! Men gif mig 300,000 man och låna mig ditt urgamla dråpliga samiljsvärd, och jag vill ila tillbaka att hämnas mm ära, Bayerns ära, Tysklands ära — Oldenburgs ära! faller gemålen högljudt in med en sublim klimax. Hvartill kung Max törmodligen intet svarar, utom med en förtrolig och betydelsefull vink till sin lifmedikus. Medan detta försiggår hafva vi emellertid fått en grekisk fråga. Den lofvar att bli intressantare ån både den mexikanska, den bismarckska och den lilliehöökska, än både den amerikanska fotogenfrägan och den förargliga Bermudas-affären. Till en början hafva vi tronkandidaterna. . Vi känna ej ännu huru många de äro; förmodligen icke tärre, än sökanderna till ett godt postkontor. De som redan finnas nämnda, äro en ung furste af Leuchtenburg (Romanoffski,) en yngre son af Victor Emannel, en yngre son af drottning Victoria, en infödd prins Ypsilanti, en yngre belgisk prins (grefven af Flandern,) om jag ej misstager mig, äfven hertigen al Augustenburg jemte ett par andra lediga och parata kungsämnen. Men chancerna äro mycket olika för dessa olika herrar och de flesta blifva till och med ge