Konnetabelns värdinna. ) Berättelse från Frans I:s tidehvarf af Eman. Gonzales. löfvers. fr. Franskan.) — Min kära Bernard, låt deras magars skrik sätta edra ben i rörelse! sade Didier skämtsamt, skjutande sina gäster framför sig, likasom för att visa dem vägen. Hofmästaren var synbarligen bryddo ch ställde sig i vägen för sin unge herre, tammande sin barett emellan fingrarne. — Nå, hvad tänker ni på? frågade Didier, förtroligt läggande handen på hans axel. — Jag tänker, stammade Bernard, att min herre, grefven, har strängt ålagt oss att utan barmhertighet jaga alla taskspelare, tattare, afventyrare och vagabonder på porton, som i hans hus begära gästfrihet. — Hans hus! upprepade Didier bittert; men ni glömmer, tror jag, mäster Bernard, att jag under min onkels frånvaro har rättighet att befalla öfver hans tjenare, och jag betraktar en vägran att lyda såsom en förolämpning. Jag kan icke förmoda att grefve Aurelin gifvit eder rättighet att brista i respekt. ) Forts. fr. N:o 255.