ill Mullsjö jernvägsstation å Falköpingsbai nan; daglig diligens till Elmhults station å m södra stambanan, daglig diligens, under vin-sh tern, till Linköping, Norrkoping och vidareste till Katrineholms Jernvägsstation å Vestra tambanan, samt tre gånger i veckan till Wetervik. — Göteborg får daglig diligens till Helsingborg, hvilken afgår 4 timma efter Stockholmstågets ankomst, således kl. 10 e. m., och framkommer till Helsingborg efter 312 timma. Resa från Stockholm till Helsingborg kan sålunda verkställas på mindre än 2 dygn. Från Göteborg komma äfven diligenser att 3 gånger i veckan afgå till Venersborg, hvilka dock behötva 11!, timma för att komma fram, eller blott 1!; timmas kortare tid än som erfordras för resa från Göteborg till Stockholm. Till Uddevalla kommer likaledes härifrån att afgå diligens, men endast en gång i veckan, neml. hvarje söndag. — Genom denna nu utvigade diligenskommunikation, i förening med jernvägstörbindelserna, kan man ganska beqvämt komma till nästan hvilken plats man önskar, liksom man ock kan sända paketer ofver nästan hela Sveriges rike. På härvarande paketpostkontor skola dessa senare vara inlemnade före kl. 7 e. m, till hvilken tid äfven passagerarebiljetter kunna lösas. ni — — — Af ,Familj-journalen har n:o 8 för d. 25 Okt. hitkommit och innehåller: Kapten Cowper Pbipps Coles, sköldfartygets uppfinnare, (med porträtt); Neapel, III, at C. K., Försvar af ett pass genom Montenegriner (med illustration); Vinterflora, II, af L—s; Tekniskt-kemiskt och Revy för veckan. Detta nummer åtföljas desutom af en planche, tramställande trädgårdarne vid Caserta. Skarpskyttemotet i Örebro. I Malmötidningen Snällpostens veckorevy hatva vi förut en gång påfannit ett högst afvogt sinnelag mot nationalbeväpningen, och ehuru såväl vi, som en mängd andra af pressens organer, hvilka vilja omhulda denna nationala rörelse såsom en perla, den der en gång skall blifva Svea en prydnad, påpekade det talska i Snallpostens satt att bedöma den sosterländska rörelsen, finna vi till vår ledsnad att afvogheten ännu är densamma. — I Snäll postens veckorevy för d. 27 d:s yttras sålunda följande om Örebromötet: De åsigter, som der uttalades voro ganska ingripande i våra bestående förhållanden, för att icke väcka uppmärksamhet om ej just bifall. Det tyc: kes som skulle man vilja ersätta både den indelta armåen och bevärmgen med skarpskyttarne, med ett penndrag alltså stryka öfver en institution, som en af våra största regenver har grundlagdt och som pröfvats i sekler som en af de säkraste pelarne för vår armåes duglighet; och att skarpskyttarne skullo ersätta beväringen är också ett lika omoget torslag. — Man måste fråga om författaren till dessa punkter gjort sig mödan att genomläsa något referat af mötets handlingar, eller ej. I förra fallet har han antingen ej begripit hvad han läst eller ock ej velat begripa det; i senare fallet bygger han på egna fantasier. Det var så långt ifrån åsigten bland mötets ledamöter att med skarpskyttarne kunna ersätta den indelta armån och beväringen, att ej ett enda ord derom yttrades. Det ansågs i allmäahet högst önskvärdt sor skarpskyttekårernas tillvext, att de personer, hvilka voro i beväringens exercisklasser, måtte kunna befrias från denna exercis, derest de, med intyg från militärisk ofverbefälhafvare, kunna styrka att de äro inskrifna i frivillig skarpskyttekår och der approberats i den exercis, som af beväringen undergås. Det framhölls härvid med betoning så mänga gånger olikheten mellan befrielse från exercispligt och värnepligt och härfor är äfven i referaterna så uttryckligt redogjort, att äfven den blindaste borde kunna inse, att det aldrig var fråga om att upphäfva den skyldighet, som hvarje man har att under 5 års tid vid uppbåd värna sitt land. Kan detta kallas att borttaga beväringen, eller att skarpskyttarne skola ersätta densamma? Hvarje saun fosterlandsvän skulle nog med innerligaste glädje se, om skarpskyttarne på detta sätt kunde ersätta beväringen, det vill säga om hvarje värnpligtig, i stället for de 14 dagarnes exercis under 2:ne år, blefve satt i tillfälle att erhälla en grundligare öfning, synnerligast i den för försvaret så nödvändiga målskjutningen, i hvilken beväringen nu ej erhåller någon öfning. bet skulle således vara att upphäfva beväringen, ifall man sökte skaffa en del af de beväringsskyldiga en öfning och en utstyrsel, som hindrade dem att likt 1808 års landtvärnister ej kunna nirätta något, utan öfverlemnas till det gräsligaste elände. Till så förvända åsigter kan man komma, när man tagit för grundsats att bekämpa all som kan hafva utseende af nyhet, att motsätta sig allt, som hindrar den gamla slentrianen att kora i sina djupa spår. Man vill då ej se något godt i en ädel sträfvan, och om man afven skulle ana något sådant i den nya rö: relsen, bör man så mycket möjligt är ej på