ingen ministör möjlig, som vill medgifva nationalprogrammets sönderrifvande, är bladet, enligt ail tänkbar sannolikhet, endast ett troget uttryck af hela nationalviljan, hvilken i så fall nog skall veta att låta höra af sig inom parlamentet. Hela ryktet kastar emellertid en ny skugga öfver Ratazzi, som man ej gerna kan anse ha varit främmande för denna skejarens innersta tanke. Garibaldi måste amputeras, derom tyckas sde italienska tidningarne vara ense. Generalen är likväl ännu för svag att kunna utstå en sådan oj eration, men man hoppas att han om några dagar skall återfå tillräckliga krafter. Ingen skulle jubla mer än Österrike — skrifver en korrespondent —, om någon uppfunne ett slugs kassakistor, i hvilka man skulle kunna skydda länder och provinser för hvarje tara utifråu. Ty i sådana medel tyckas dess statsmän se hemligheten af att undertrycka de scentrifugala tendenserna och försäkra sig om sina sitalienska undersäters trohet. Man regerar i Venetien fortfarande ännu alltjemt i samma anda som på Bachs tid; ej en atom af den Schmerlingska liberalismen har berört Venetien, loch det är fråga om regeringen skall nagonsin vilja skänka detta land konstitutionalism. Midti så många andra brännande frågor tyckes man i Wien ej mera tänka på denna vrå af monarkien. Men denna glömska är ömsesidig; der är kauske en historisk anomali, men det är dock saunt, att Österrike i detta kronland bland de oberoende och aktningsvärda personerna ej allenast icke har för sig något parti, det kan knappast räkna ett enda hufvud mera till de sina. Alla de traditionela sympatier för det österrikiska regenthuset, som under de femtio åren då och då uppdykat, hafva nu spärlöst försvunnit i de nationala tidsidernas ström. Det band som knyter Venetien vid Österrike, är derföre ej mera något iure, och dess sammanhallning hvilar icke mera i statsministerns och hans ofriga kollegers hand; det är endast krigsministerns jernklor, som smida denna provins fast vid kejsardömet. Under de sista åren har ett ojemförligt starkt och vidt utgrenadt befästningsnät varit utspändt öfver Venetien. Den bekanta fästningsfyrkan ten var redan före sista kriget kolossal, men den var dock nästan blott ett embryo i förhållande till det s. k. venetianska fästningssystem, som sedan dess utvecklat sig och utsträcker sig från Mantua till Palma Nuova, och tran Adigos källor till nedra Po. Från MonteStelvio sträcker sig nu en kedja af fästen ända till Gardasjön, hvilka bevaka bergspassen och dalarne vid tyrol-lombardiska gränsen. Man omgaf, till följe af de är 1859 gjorua erfarenhetsrön, Peschiera med en vid krans af detachegade fästen; i vester om Verona, der terrängens natur icke kommer konsten till hjelp, bygdes en tredje befästningslinie; emellan Verona och Peschiera, på Pastrengos kullar, skapades en så stark position, att man nu med skäl kan tala om en sastningssemkant. Vid Borgotorte vid Po, fyra mil från Mantua, upprättade man ett jättelikt brohutvud; Venedig gjordes dubbelt så starkt; tillochmed vid nedra Po, fastän floden der är gauska svår att passera, fann man för godt att upprätta en del jordverk och torn, sedan man på andra stranden fått en mindre fredlig granne än pålven. Det var dock endast de fornämsta lnierna och punkterna, som bletvo betastade, och man förändrar och förbättrar alltjemt, bygger nytt och fullständigar, som om man ville behålla Veneten till yttersta dagen. Man kan ana till storleken af de utgiter som gjorts för dessa ändamål, om man betänker, att dei Veronas fästningsrayon sedan 1859 utförda nybyggnaderna ensamma kosta lika mycket som summan af den undervisningsbudget, som för åren 1862 och 1863 bestamts för hela monarkien. For öfrigt gör Osterrike 1 denna punkt allt, för att kunna från denna sida lugnt motse ett fientligt anfall, om blott dess generaler i krig med vaksamhet begagna de forberedelser som träffats under freden; denna vaksamhet är dock ej så alldells gifven, och man beholver till bevis härå ej framleta de för alla bekanta exemplen ur Österrikes nyare och nyaste krigshistoria; en händelse ur det ännu icke till ända gångua året må vara nog. Då i maj d. å. de garibaldiska friskarornas bekanta puts strandade genom den italionska regeringen, blef generalbefälhafvaren Benedek af en händelse med förfäran varse, att i sarans ögonblick ej ett euda krutkorn tanns uti Pastrengos fåstningsverk, hvilka skulle haft att utstå det forsta anfallet af de öfver Garda-jön kommande garibalditerna. Man förskräcktes, sprang om hvarandra, bannades, och den felaktigo general Wernhardt läste straxt derefter i den officiela Wiener Zeitung, att han på begäran erhållit afsked: emellertid skulle, om Pastrengos svaga besättning icke med stenkastning jagat fienden på flykten, en position gått förlorad, hvars intagande skulle afgjort Peschieras öde, satt Verona i fara och från detta afskurit dess vigtigaste tillförselväg. Revolutionen i Grekland visar sig med hvaria stuna vara an ctar händalaa he;jlban Ir me