Fran Utlandet. För nägra är sedan föreslog den odödlige Cavour inom Italiens parlament, att det nya konungarikets representanter skulle besluta att förklara Rom för Italiens hufvudstad. Förslaget antogs och Rom har sedan dess af hvarje italienare betraktats som en hufvudstad, frän hvilken han visserligen genom åtskilliga olyckliga omständigheter är skiljd, men som dock är landets rättmätiga egendom. Cavour visste hvad han gjorde, då han väckte detta förslag. Hans skarpa blick insåg nogsamt vådorna af att Italien skulle vara söndradt genom en oberoende stat, i hvars intresse det låg, att ständigt utså oenighetsfrön inom den nya staten och försöka omintetgöra dess konsolidering. Han uppfattade nog vigten af, att ingen afundsjuka om företrädet af hufvudstaden måtte uppstå mellan det ursprungliga Piemont och Lombardiet å ena sidan, mellauprovinserna och legationerna å andra samt Syditalien eller det forna De båda Sicilierna a tredje sidan. För att stärka enhetsbegäret hos dessa olika elementer i den nybildade staten, genom att sammanknyta deras patriotiska förhoppningar i en punkt, visade han med fingret på Rom och sade detta vare Italiens hjerta. Länge slumrande känslor vaknade nu upp hos italienarne, historiens bildergalleri från den tid då Italien var verldens drottning genom det gamla Roma framträdde för deras blickar, förhöjda af det skimmer som framtidsförhoppningarne kustade öfver den italienska nationen och dess til ny styrka och makt vaknande klassiska jord. Men den päfliga regeringen satte en af Cavour kanske ovantad energisk vägran emot att ingå på något dyhkt medgifvande, och törklarade påtvens verldsliga välde vara, om ej en dogm, dock något för katolska religionens bestånd oundvikligt, och detta dess beslut kontrasignerades sedan af den katolska verldens förnämsta biskopar och teologer. Cavour var död och den päfliga regeringen hemtade deraf nytt mod, att framhärda i sin vägran. lalienska nationens sträfvan efter att erhålla Rom förklarades vara en kränkning mot religionen, . och franske kejsaren, under hvars auspicier italienarne hoppades kunna genomdrifva sina önskningar, tvekade. Han behofver ännu en tid den katolska religionen som täckmantel sör utforande af vissa planer, och vågar derföre icke stöta sig med det mäkuga bigotta partiet, hvars verksamma advokat hans egen gemål äfven varit, Thouvenel måste bort och en påflig anhängare åtminstone ullsvidare sättas på utrikestaburretten. Det beter nu att Frankrike skall genomdrifva en lörsonlighetspolitik, med ändamäl att göra påtven och det öfriga Italien åter till goda vänner. Men för att vår i mise en scåne så uppfinningsrike regisseur skall kunna åstadkomma denna rörarde försoningsscen och gifva den tillbörlig effekt, måste gången i dramat något förändras. Det är nemligen helt naturligt, att påfven, som ovilkorligen vill behålla Rom såsom sin hutvudstad, ej kan räcka en försonande hand åt den nation, som högtidligt förklarat Rom vara dess hufvudstad och ej påtvens. Detta hinder måste dertöre, menar Napoleon, bort; ivalienska nationen skall upphäfva sitt beslut härom och afstå från sina planer på Kom, hvarvid päfven ull ersättning erkänner konungariket lualien. Och detta är den innersta kejserliga tanken, ganska naiv, det måste man erkänna, men kunnande alstra de farligaste följder för Italien. Så länge den påfliga makten är qvar i Rom, skall Italien aldrig känna sig lugut, de mest förbannelsevärda stämplingar skola der bedrifvas af legitimister och klerikala, för hvilka det konstitutionela och reformerande Italien måste vara en nagel i ögat. Inre tvedrägt kan, såsom Cavour äfven insåg, lätt uppstå, om Rom ej är Italiens. Och dessutom är, så länge påfven sitter i Rom, detta egentligen i franskt våld, och då den gamla verldsstaden är en vigtig strategisk punkt, är Napoleons välde is Italien obestridt. Italienska nationen skall väl derföre svårligen kunna ingå på detta nya försoningsförslag. Lika litet är det troligt att påfven, hvilken en gäng oettergifligt fordrat som vilkor för sitt erkännande af Italien, att det återlemnar de honom fordom tillhöriga provinserna, skall för alltid afstå från dessa samma provinser, såsom det heter i det kejserliga försoningsförslaget. Äfven derifrån kan man väl derföre vänta ett non possumus. Förslaget visar sig derföre redan nu opraktiskt. Skulle äfven pålven gifva med sig, kunna italienarne det dock icke, ty det vore att på samma gäng gifva dementi åt tvenne deras största män, Cavour och Garibaldi, hufvudet och hjertat — och derför skall Italien ej kunna bestämma sig. Cavour sade: Per Roma Italia una! — Garibaldi: Rom eller döden! Kan väl någon Italiens patriot, hette han äfven Victor Emanuel, glömma dessa satser? Det är dock vår skyldighet, att äfven anföra hvad andra sidan tänker, dessa optimister, som aldrig kunna få i sitt hufvud, att Napoleon vill Italien annat än innerligt väl, som ej vilja tånka derhän att kejsaren kan