Turkiets integritet. — Molnen ekocka sig i sydostkanten. Om forhållanderna i Preussen skrifver en korresp. från Berlin bl. annat: Ministeren vill utkräfva skatter och an: visa utgifter efter en icke beviljad budget samt låta ett tillstånd inträda och sortfara, hvars make aldrig synts i någon enda af Europas konstitutionela stater. I det feodala partiets konventiklar anstränger man sig till det yttersta, för att genom adresser och deputationer inbilla konungen, att landet är belåtet med detta tillstånd, under det han förmottH: gen icke får veta det ringaste om de hyllningar, som öfverallt i landet beredas de hemvändande deputerade i deras resp. valkretsar. Och att ingenting på indirekt väg skall komma till hans öron, derför sörjer man nog genom förföljelserna mot pressen. Aldrig, med undantag af den Manteufelska reaktionens blomstringsperiod under åren 1850—1852, hafva så många pressprocesser varit i gång som just nu, och de nästan dagligen skeende konfiskationerna af tidningar bevisa, att ministören är fast besluten att med växande energi fortsätta sitt fälttåg mot pressen. Ibland hufvudstadens befolkning är förföröfrigt jäsningen med anledning af de politiska förhållandena endast mycket svag. Berlinaren är en kallblodig person och sätter sig med en witz eller en bitande ironi raskt osver alla situationens svårigheter. Siumpen kommer honom i så fall ej sällan förträffligt till hjelp. Redan då det icke ville gå riktigt med den nya eran under den liberala ministeren hette det, att furst Blächers staty på operaplatsen fått sig en remna. Då sade witzaren, att marskalk Framåt (Vorwärts) — så kallades fursten, såsom bekant af sina soldater — brast af harm öfver att det icke ville längre gå framåt i Preussen. Då man blef varse den ställning, som restes omkring statyen, för att man skulle kunna få den fast igen, så hette det att den gamle marskalken icke längre stod ut med att se på hela oväsendet, utan sökte echappera. Nu har man verkligen måst taga statyn från fotstycket, och nu säger berlinaren: Den gamle tillhörde det framåtskridande partiet; derföre har ministeren gifvit honom respass. — Denne hjelte från srihetskrigets tid är verkligen den monumentala symbolen af en politik, med hvilken den, som för närvarande idkas i Preussen, icke låter förena sig. Ett verkligt skräckdrama, som skulle tyckas snarare vara ett missfoster af en förvildad diktarefantasi, än tillhöra verkligheten, har i dessa dagar utspelats vid en brottmålsdomstol i trakten af Berlin. Hufvudpersonen är en 42 år gammal man, som enligt sin egen bekännelse under den jemförelsevis korta tiden af fem år begått ej mindre än tretton mord under de förfärligaste biomständigheter. Med sin broders och sim moders tillhjelp har han på en natt mördat en af sex personer bestående familj i en qvarn. Endast odjuret Dumollard, om hvilken de franska tidningarne för någon tid sedan meddelade så förfärandef saker, kan jemföras med denne Carl Maasch. Utom nämnda tretton mord har han begått flere hundrade stölder. Ett menniskolif var i denne brottslings ögon något så likgiltigt, att han utan den ringaste ånger bekände, det han strypt en tiggerska, som sökt skydd mot regnet i en ugn, hvarefter han fråntagit henne hennes sammantiggda småstyfrar. Korresp. omtalar vidare, att polisen i sjelfva Berlin har så mycket att göra med hemliga sällskapers utspionerande och tiddingsförföljelser, att osäkerheten i hufvudstaden blifvit stor, samt stölder och plundringar begås på ljusan dag.