dagar blifvit ökad med ett nytt band, det 10:de, innehållande Magnus Erikssons Landslag, en qvartvolym om något öfver 70 arks storlek. Detsamma är dediceradt till II. Maj:t konungen. Forovarande lag har icke förut varit tryckt, men Ragvald Ingemundsson, som var archidiaconus i Upsala och lefde i slutet af 1400-talet, gjorde af densamma en dålig latinsk ofversauning, som Messenins utgaf 1614. Den lärde utgifvaren redogör i sitt företal såsom vanligt för de vid redaktionen begagnade handskristerne, hvilka för denna lag utgjort 91 särskilda codices, och anför de grunder som bestämt honom att icke, såsom förut varit ämnadt, äfven ånyo trycka Ragvald Ingemundssons öfvorsättning. Bland annat yttrar utg. slutligen: Då utöfver hvad jag vågat hoppas, det har blifvit mig möjligt att komma fullbordan af det åt mig anförtrodda verk så nära, att icke allenast Sveriges äldsta lagar, utan äfven dess första allmänna lagbok, hunnit af mig utgifvas, kan jag, vid tanken derpå, att de krafter, som ännu kunna blifva mig förunnade, sannolikt icke förslå till utförande af hvad som ännu återstår, eller utgifvandet af den nyare Stadslagen och K. Christoffers Landslag, trösta mig dermed, att det vigtigaste och angelägnasto dock är gjordt.. Alla vänner af fäderneslande a litteratur skola dock önska och hoppas att utgifvarons ovanliga arbetsformäga icke blott må racka till att lägga sista handen vid det af honom så utmärkt förtjenstfullt utförda stora national-verket, utan äfven att åstadkomma den al honom antydda vigriga hjelpredan af en ordbok öfver hela det gamla lagspråket, utarbetad med ledning af de särskilda lagarnes glossarier, ett general-lexikon, för hvars affattande aldrig i den järda verlden någon torde finnas mera lämplis an prof. Schlyter. Bildhuggaren Walter Runeberg, son till skalden, som en längre tid uppehållit sig i Kopenhamn hos professor Bissen, har, enligt ÅIllustreret Tidende, i dessa dagar begifvit sig ull Rom. Ett upptäckt bedragareband. I början af innevarande månad blef en vexelmäklare i Paris vid namn Abel underrättad om att falska vexlar voro i omlopp i Brissel, och skyndade sig då att derom underrätta sina medbröder i Paris. Största delen af dessa vexlar voro i en mr Pascals namn dragna på huset Goldschmidt i Frankfurt och lydde på 500 å 1,000 francs. Den 16 d:s infann sig hos mr Levasseur, en annan vexelmäklare i Paris, en ung man, som med stark tysk accent bad honom vara god och diskontera en större vexel, hvilken han derjemte förevisade. Denna vexel var just dragen af en mr Pascal på huset Goldschmidt i Frankturt. Men vexelmäklaren, som blifvit varnad at mr Abel, anade oråd, tog vexeln och, föregifvande att han icke hade den nödiga summan tillhands, bad han den unge mannen qvarlemna vexeln och om en stund återvända för att få penningar för densamma. Den okände biföll detta och aflägsnade sig. Mr Levasseur begaf sig ge nast till mr Abel för att med honom rådgöra om sedelns äkthet. Redan vid första påseendet fann denne att sedeln var falsk och angaf saken för en poliskommissarie, som derefter lät bevaka mr Levasseurs kontor. Då den okände sedermera visade sig, blef han genast arresterad och trots sina protester förd till polisvakten i närheten. Under vägen försökte han komma på flykten, men fångades genast åter. Förhörd af poliskommissarien, förklarade den unge mannen sig heta D...; han var, sade han, tysk till börden och var stadd på resor för att se sig om i verlden; han protesterade ifrigt mot sin arvestering, hvilken han benämnde olaglig. Icke desto mindre blet han visiterad och man fann i hans besittning åtskilliga falska vexlar, mycket komprometterande anteckningar och andra papper samt åtskilliga guldringar m. m. Ryktet om denna arrestering hade hastigt spridt sig bland de andre vexelmäklarne i Paris, och en bland dem infann sig i poliskammaren, medan den anklagade undergick ransakning. Han tillkännagaf att han ett par dagar förut haft besök af en person, som presenterat tvenne vexlar, den ena på 1,000 den andra på 500 floriner. På den förra af dessa hade han i förskott lemnat 1,200 francs. Denna vexel hade befunnits var: falsk. Jag r nästan. säker på att det var samma person äom den anklagade, tillade han; men denne sar ljust hår, och jag kommer bestämdt ihåg htt den som besökte mig hade brunt här. Då poliskommissarien hörde detta, gjorde han ett ryckande i den anklagades hår och fick dervid i handen en ljus peruk, artistiskt förfärdigad, och bedragaren stod der ganska riktigt med brunt bår. Det var nu ej tvifvel om att det var samme man som fått den falska vexeln på 1,000 floriner diskonterad Då han förevisade denna vexel, hade han sagt, att han skulle resa till Brässel och om