H—-.R — — bran Utlandet. Om ministerskistet i Frankrike och en del dermed sammanhängande omständigheter beråttas uu, av kejsar Napoleon förklarat sig ej andra sin poliuk, utan blott vexla ministör. Urr Fould och Persigny (tinan-och inrikesministrar) begärde nu att statsministern gretve Walewski äfven skulle utträda, emedan dennes närvaro i kabimevtet skulle gilva en för exklusiv betydelse åt hr Drouyn de Lhny sutnämning. Men kejsaren ville ej hora talas derom. Vid samma ulltälle ordades afven om ett manifest, som skulle offeuthggoras och hvari Napoleon III ville förklara, att ban aldrig i atseende på Rom åtagit sig nagon sorpligtelse gentemot Iwalien, och ej heller skall påraga sig någon. Han har skickat sina trupper ul Rom, for att beskydda påfvens person, och han ville qvarstanna der så lange det syntes honom nodvaändigt. På Foulds och Porsignys ifriga torestallningar skall offentliggorandet at detta mantest hafva uppgitvus eller åtminstone uppskjuuts. Lavalettes samtidiga återkallande srån Kom, der han följts af Latour dAuvergne, och ännu bestäonde rykten om Beneaettis aftradande srån gevandtplatsen i Turin tala tydligt om det påfliga partiets seger, hvarfore La Franceäfven hissat segerfanan på topp. Det beratias ätven med. anspråk på tillförlunnghet, att italienske gesandten 1 Paris, Nigra, haft företråde både hos kejsar Napoleon och hans gemål. Hos den forre fick han det besked, att kejsaren ingenung kan ullgora i den romerka trägan, dels dertore att agitauonen i Ivalen annu är tor stark och dels emedan Frankrike ej gerna kan utsatta sig tor att tros halva gitvi vika for tryckningen från England: Gretve Kussells sista note, hvari han tordrar Koms utrymmande, skulle således haft ett resultat, stridande emot det afsedda ändamålet. Kejsarinnan äter hade sagt vill hr Nigra, att han skulle råda sin regering ull att alstå från alla tankar på Kom, som den aldrig skulle få, och i stället göra Florens till Ivaliens hutvudstad. De båda franska oppositionstidningarne sSjöcle och Opmion Nationale hafva från inrikesministern erhållit en arug och officios lillsagelse, att anslå en mera moderat ton 1 hänsyn till ministerforändringen. Samtidigt med denna otta anförda törandring at minister omtalas alven, att man 1 Rom anser såsom sannolikt, att ett nyt system skall göra sig märkbart älven inom den päfliga regeringen, och att denna vill ausla en mera franskvänlig ton. Sålunda heter det, att såväl kardinal Autonelli som krigsumulstern de Merode skola afträda ur den påfliga ministeren. Dewua rykte tyckes slå 1 ell Visst samband med en uppsatts uti la Frauce, hvarest bladet särskildt påminner om den omständigheten, att den nye utrikesministern beklädde samma post, då presidenten Ludvig Napoleon Bonaparte bestamde sig för den polivik, som åter öppnade Roms portar för påtven. Under en sådan minister, menar bladet, skall. den hel. fadren icke besegras af revolutionen, och den minister, som fört honom tillbaka till Rom, skall säkerhgen icke sordrifva honom derifrän. Å det den nya mi nistern Åter upptager traditionen al denna stora politik, skall han återsiuna den lugna, mäktiga och beslutsamma tanke hos en suverän, som vet att genom sitt tålamod besegra hindren, då han genom sitt initativ ej kan beherrska dem, och som skall 1862 så väl som 1849 bibehålla Rom åt påfvedomet och försona påfven med friheten. I Italien är man numera fullt öfvertygad om, att man från Frankrike ej har någonting mera att hoppas och att det icke är värdt att tänsa på ennat än bibehållandet af statu quo. Ministeren Ratazzi vacklar, men hål er sig ännu fortfarande qvar, emedan den största ovisshet råder om Italiens närmaste hållning. Ställningen är kinkig, men man tyckes skola lyckas vindicera åt moderationen dess rätt, och italiens mera framstående män ifra redan för att