Båda två, voro bleka som den personifierade förskräckelsen och slungade emot skogen ögonkast som blänkte som eldkol i mörker, samt stodo en stund orörliga. Derefter klättrade dessa ovanliga varelser upp ur hålan, men med en örolig försigtighet och alltid fardiga att vid minsta buller ånyo störta sig ned deri. Det var tvenne dvergar, hvars usla och eländiga utseende var allt annat än behagligt. De voro tvillingar, broder och syster. Deras groteska och illa formade drag uppspärrades och förvredos ännu under inflytandet af förskräckelse och trötthet. Fötterna voro nakna och betäckta med dam, håret badade i svett, och skrämda, flamtande och andfådde tycktes de sky solen likasom gnomer, bländade af dess mäktiga ljus och fulla af blygsel öfver sina söndriga drägter. Deras växt var icke större än ett tio års barns, ehuru de voro ungefär aderton, men deras vanskaplighet ingaf mera medlidande än afsmak. Dverginnan, som var kort och rund som ett klot, hade ett ofantligt hufvn!, alldeles oproportionerligt mad den öfriga kroppen, och hon sopade marken med sitt linga blonda hår. Man kände ofrivilligt en stor lust att skruta när man såg hennes platta nasa, hennes utskjutande läppar, den hvitblänkande emaljen i hennes ögon. Hennes kinder och axlar, som enligt tidens mode voro fargade med en grof röd färg, svettades starkt, och den röda fuktigheten rann ned och bildade på den bruna huden så bizarr liniera att den stackars varelsen snarare liknade ett sällsamt okändt djur än menniska. En kort kjol dolde ofullständigt hennes klumpiga ben, och hennes händer nådde knappt fram ur de långa grofva