menniskovänner som vilja omvända dem till dygdens väg. När allt annat hvilar i jättestaden, när till och med danssalarne äro mörka och öde, då lyser det ännu i Caf de la Regence och promenaden begynner på den breda trottoaren ända fram till Hennes Majestäts teater, samt slutar sällan före klockan två eller tre på morgonen. Hvilket brokigt och berusande buller om buller. Hvilket nytt virrvar af olika ljud, stjernor, ljus, ögon, slöjor, lätta fötter och littsinniga hjertan! Nu fyllas ostronkällarne med eleganta herrar sem komma från teatern och ännu hafva teaterk ka en i handen, och till dem sälla sig damer som blifvit hungriga och törstiga efter dansen. Månen går upp öfver det höga och spetsiga tornet på kyrkan St: Martins in the fields. Palatsernas hvita, majestätiska, spöklika facader skimra i natten och månens sken brytes af de höga fönsterna i de öde husen. Men på Haymarket höres alltjemnt rasslandet. af vagnar. Vid hörnet af Cass de la Regence gnäller en säckpipa och den gamla Höglandsmelodien The Campbells are comin oho oho. höres midtigenom skrattet, helsningarne och skämtet. Men hur berusad man än må blifva af gasens och månskenets bländverk, så kan man ej mer än ett enda ögonblick förbise skuggsidorna i dessa oss mötande scener. Den silfverblå månen med dess hägringar och syner kan ej qväfva hjertats ängsliga klagan eller eländets förtviflade rop om hjelp. Ack, det är alltför vär kändt, att de palatslika yttersidorna af Haymarket i sitt inre dölja lidande och bekymmer, hvilka icke äro mindre svära derföre att de dölja sig i granna kläder, eller bemantlas med ett skenbart gladt leende eller en skämtsam sång. Klockan slår två i närmaste torn — dagen nalkas. Nu blir det tyst på Haymarket. Regentstreet är äfven tyst och stilla da vi vandra doruppföre, för att begifva oss till sängs och hvila ut efter dessa nattvandringar i London. Man ser nästan iugen menniska eller hör nägon vagn. Timman mellan två och tre på natten tyckes vara den enda timma under hvilken hela London sofver — men en tung och orolig sömn, liksom vore det berusadt af opium. Ett och annat värdshus har likväl gäster hela natten ige-om. Här, vid hörnet af Ox— —— — — fordstreet har man ett sådant. Det är ej utan fara att träda dit in. Hvilka förunderliga natt typer äro ej här församlade omkring de tomma höga krusen med XX Ale och X Gin!! Trasiga mödrar med dibarn vid det vis-nade bröstet — kanhända på gatan uppväckta at ljudet af poistjenstemannens steg, och kanbända — husvilla som de äro, — lockade af det enda ljussken som de under natten kunna upptäcka. Der står ännu en svart sångare ock knäpper på guitarren, för att af sitt tiggurauditorium tigga sig ett glas öl. Och här ha vi en verklig svart — en negermutros i bara skjortan, Man måste fasa öfver så myc: ken laghet, eläude och, uselhet som blott natten kan utspy ur sina svarta gömmor. Klockan är nära tre då vi hinna till närmaste; gathöruet invid vår boning. Här ha några lättfärdiga slynor och slynglar slagit sig ned. De hafva upptändt en eld som kastar en magisk belysning på deras fräcka och smutsiga ansigten. En kittel med vatten kokar öfver elden och de ligga rundtomkring likasom Zigenare, samt förfölja den ensamme vandraren med rått skämt och oförskämdheter. Straxt derefter höres ett egeudomligt doft ljud på långt håll — det är ett tecken att natten är till ända och att dagen gryr; det är de första kärrorna och vagnarne som ämna sig tidigt till torgs vid Covent-Garden. Detta är just den tidpunkt som skiljer dagen från natten i London och med den vilja vi äfven sluta våra skildringar. a Göteborg d. 21 Oktober 1862. Musikaliska soiteen, som gafs igår af