skall enligt all sannolikhet bli at en asgöran-J de vigt för det närmaste skiftet af Frankrikes politik, isynnerhet om det bekräftar sig, enligt hvad den väl underrättade ministeriela tidningen Morning Post säger sig veta, att den skall följas af ett fullständigare skifte. För att döma af hvad som föregått, har det quasiliberala partiet inom franska ministåren härmed lidit fullständigt nederlag, och framför allt har kejsaren med denna förändring gjort sin italienska politik någorlunda klar för betraktaren. Det finnes nemligen mindre skäl än någonsin, att tro på Roms snara utrymmande af de franska trupperna eller i allmänhet en fransk politik med nationalt-italienska tendenser. Päfvedömets bibehållande såsom verldslig makt skall antagligen bli principium N:o 1 inom den nya ministeren, och då man betänker, i hvilket nära samband denna presterskapets verldsliga makt står med bibehållandet af den nuvarande ofriheten inom sjelfva Frankrike, framgår såsom sannolikt, att reaktionen åter skall komma till ett obestridt välde för någon tid derstädes. Den omständigheten, att denna reaktionära omkastning inträffar samtidigt med statskuppen i Preussen, må ej lemnas ur sigte, ty man kan deraf komma till den redan forut till följe af en mängd förhållanden antydda slutsatsen, att kejsar Napoleon partout vill bibehålla status quo i Europa samt derföre ansluter sig till Gudsnåde-partiet. Det är emellertid lätt att sluta till hvilken djup rörelse denna ministerförändring skall gifva anledning i Italien, der man nu skall tydligare än någonsin finna, att ministeren Ratazzi varit en lekboll för mannen i Tuilerierna och att Garibaldis anlopp var en af dessa lyckliga instinktshandlingar, hvilkas sanning förr eller senare skall framträda i klarhet. Bedragen som Ratazzi nu är, hånad som han skall bli och oförmögen som han måste vara att hädanefter tygla efter sitt behag den nationala rörelsen, skall tvifvelsutan hans fall från makten ej dröja länge och en nära engelsk-italiensk allians blifva följden. Det tyckes emellertid som att kejsar Napoleon är hugad alltmera aflägsna sig från all både öppen och dold gemenskap med de regeringar, hvilkas skaplynne är liberalt, och i stallet hylla sig, åtminstone till skenet, till den s. k. legitimiteten, som dock är och alltid skall vara hans dödsfiende — ty ett förbund med reaktionens medelpunkt, med det verldsliga påfvedömet är numera alldeles oförenligt med hvarje liberal tendens, Några mera detaljerade uppgifter om den nye utrikesministern Drouyn de Ihuyss föregåenden torde här vara lämpliga, för att visa hvad man af honom kan vånta sig. Under republiken 1848 erhöll Dronyn de Lhuys plats i utskottet för de utrikes angelägenheterna, der han bland annat röstade för Italiens befrielse, såsom det då hette. Då Ludvig Napoleon blef president, blef Drouyn utrikesminister. Han slot sig nu nära till Napoleon och uppsatte bl. a. under hans ledning de hewliga instruktioner åt general Oudinot, som den franska konstituerande församlingen trodde skickas tll Rom för att upprätthålla republiken, men hvilka i sjelfva verket gingo ull Italien för att återinsätta påfven i sin makt, ty Napoleon sökte då stöd hos presterskapet för sina ännu hemlighållna framtidsplaner, och ville skaffa sig dess tacksamhet genom det påfliga väldets återupprättande. Drouyn föll då och uppehöll sig någon tid derefter som gesandt i England, der han invecklades uti den häftiga striden om Grekland. D. 9 januari 1851 inträdde Drouyn åter i ministeren, der han utmärkte sig genom att upphäfva det förenade befälet öfver Seme-nationalgardet och trupperna at första militärdivisionen samt göra lagstiftande kåren värnlös. Ministåren föll, men målet var vunnet. Efter statsstrecket d. 2 dec. blef Drouyn åter utrikesminister, då han visserligen medverkade till alliansen med England för kriget mot Ryssland, men äfven vid fredsslutet biträdde den med så mycken ovilja mottagna planen, att Ryssland skulle i Svarta hafvet få behålla samma flottstyrka som förut. Han har sedan ej vidare deltagit i statens tjenst, men i hög grad ätnjutit kejsarens förtroende. Litterärt. Här C. E. Brandberg och P. A. C. Carlstedt ämna utgifva En historisk, ekonomisk och geografisk beskrifning öfver Malmöhus län. Öfver detta, det fruktbaraste och folkrikaste län inom Sverige, har sedan år 1765 ej utkommit någon beskrifning, hvadan den nu till subskription anmälda torde blifva särdeles välkommen. Verket utkommer i 12 häften, stor oktav, å 40 öre. II M: Kanunoen har nnder sift cana