kan tjena såsom en profbit på kärlekspoesien i Georgien, är det icke ur vägen att här anföra den: — Sjal, du som nyss föddes i paradiset; själ, skapad för min lycka, af dig, ododlige, väntar jag lifvet! — Stråla med dina blickar och gläd mig med ditt småleende. Jag försakar hela verlden, för att fröjdas af dig. Af dig väntar jag lifvet! — Du bergens ros, som vattnas af morgondaggen, du naturens älskling, du hemlighetsfulla skatt, af dig väntar jag lifvet! Ungefär en månad efter denna scen emellan de äkta makarne hade fursten ridit till Kodjor, der han egde ett landtställe, som han ämnade inrätta till förvisningsort åt sin hustru. Knappt bade han återkommit till sitt palats då han klagade öfver feber; han lade sig, låg blott två dagar sjuk, för att icke mera stå upp igen. I sin yrsel upprepade han oupphärligt refrängen i balladen: ÅAf dig väntar jag lifvet. Man känner nu den mannens historia, hvilken genom en sällsam händelse undanrycktes grafven. Dödgrafvaren darrade dock i hvar led för att hafva begått ett helgerån, ty enligt en traditionell vidskeplighet bör allt hvad presten helgat och nedlagt i jordens sköte få derstädes orubbadt qvarblifva. Detta till trots, var han