som haft den olyckan att födas i en depraverad tid. Delila och Simson, Romulus och Remus jemte varginnan röjde äfven talang och studier af dessa konstverk hvarpå den eviga staden har sådant öfverflöd. Prisämnet i skulpturen var Aresteus gråtande emedan nymferna dödat hans bin — en id som framkallat trenne prisbelönta statyer, fina, behagliga och idylliskt sentimentala. Prisämnet för de täflande målarne var Coriolanus gifvande vika för sin mors böner. Tre elever hade blifvit prisbelönta; af dessa hade, i min tanka, den förste producerat en god Veturia och förträffliga Volscer, den andre en ståtlig och uttrycksfull Coriolanus, och den tredje hade lyckats i framställningen af Volumnia och hennes barn. Hade af dessa figurer eleverna bildat en tafla tillsammans, så torde den kunnat fortjena priset, men under närvarande förhållandet smakade akademiens beteende väl mycket af faderlig indulgens, af önskan att forskafla de gynnade det med priset förknippade femåriga stipendiet för vistandet i Rom. Men jag måste återvända till rotundan der akademisterna sutto i sina med gröna lagerqvistar rikligt broderade drägter. En mr Beule upplaste en lång och intressant biografi af en under årets lopp afliden medlem af institutet, kompositören IIalvy. Derpå började prisutdelningen, hvilken tör mig hade nyhetens hela intresse. De lyckliga prisbelönade voro placerade i centern af rotundan bredvid sina anhöriga och vänner. De gingo tram hvar i sin ordning och mottogo sin krans och sitt diplom af ordföranden samt gingo derefter såsom goda gossar och omfamnade och kysste på begge kinderna de lärare, under hvars ledning de förvärfvat den skicklighet, som satt dem i stånd aw vinna priset. De sågo lyckliga och glada ut dessa ynglingar, som följda af sina anhörigas kärleksfulla blickar gingo att mottaga det pris som för den närmaste framtiden skulle göra det mojligt för dem, att i konstens hufvudstad, det gamla och dock alltid unga Rom, underblåsa den snillets inspiration, de akademiska fäderna upptäckt hos dem. Endast hos en tycktes glädjen vara blandad med en ganska stor dosis malört. Det var en ung man med vackra drag, som dock uttryckte smärta och förödmjukelse i stället för glädje och stolthet. Denne konstnär, mr Chabrol, hade at det akademiska tribunalet tilldomts det högsta priset 1 arkitekturen; allmänna meniugen var dock att detta bort tillkomma en annan. Eleverna vid akademiens skola, Chabrols hittillsvarande kamrater, voro af den bestämda öfvertygelse att en orättvisa var begången, och en opinionsyttring skulle enligt ofverenskommelse afgifvas mot det akademiska domslutet när kransen lemnades åt deu stackars prisbelönte. Akademiens ledamöter fingo emellertid hum om den tillämnade demonstrationen på förhand, och eleverna nekades tillträde till den läktare, som under vanliga förbållanden är dem upplåten. Tack vare detta forsigtighetsmätt, voro de hvisslingar och hyssningar som förnummos då mr Chabrol framträdde att hemta sin lager, icke starkare, än att de kunde qväfvas genom de förmodligen af vederbörande anordnade väldiga applådissemangerna, som kommo honom till godo. Emellortid voro de starka nog att göra molnet på hans panna ännu tjockare; när den stackars arkitekten såg sig omkring i salen, liksom för att upptäcka hvarifrån de fientliga ljuden kommo, kunde jag icke annat än sympatisera med honom och finaa demonstrationen grym. Posttimman är inne. Au revoir!