Knappt är sängen slutad, förrän sUAEN skri genskalla, och gästerna klappa alla på en gång bullersamt, men med en viss rhytm i händerna. Azarpecherna och buffelhornen,, som äro behängda med guldeller silfverkedjor, vandra laget rundt omkring. Eldad af vinet, lifvas konversationen; glädtiga infall och grofva skämt krydda den och tystna endast under det en tartarisk musikant med gäll stämma föredrager någon inhemsk sång. Den scen vi nyss beskrifvit reproducerades som vanligt på doukanerne i Tislis äfven efter furst Dimitris begrafning; men under det skrattsalfvorna och sorlet af de drickandes röster blandade sig med den dånande musiken, var kyrkogården skådeplatsen för en helt annan sällsam scen. Halfdrömmande, med handen under hakan satt dödgräfvaren och såg en efter annan af den nedgående solens strålar bortdö. Han hörde floden Kur brusa igenom de angränsand klipporna, men plötsligt skälfde han till liksom hade han uppvaknat ur någon he msk dröm. Furstens likkista hade rört sig i grafven. Grigory hade följt sin herre bland Kaukasi branta berg, hade ofta utan att darra hört lesghiernas kulor hvina kring sina öron, men ensam i skymningen, på den ensliga och tysta kyrkogården, framför denna kista som rörde sig — här fattades han af en vid