kall, Han göre E. M:ts regering lång och lycklig till välsignelse för de förenade rikena. E. M:t har vid sin ankomst till Norge denna gång öppnat en del af det förbindelsemedel mellan rikena, som skall göra det vida lättare än hittills för brödrafolken att samfärdas med hvarandra. Vi önska och hoppas, att denna förbindelse inom få år må genom båda folkens sträfvande bli fullständig. När då svensken och norrmannen kunna så lätt mötas, när de mer och mer umgås och bli förtrogna med hvarandra, skola de äfven alltmera medgifva och känna, att liksom de äro folk af en stam och en tro, så äro de äfven brödrafolk i tillgifvenhet och kärick. E. M:t är af Försynen kallad, att styra dessa tvenne folk. Det är ett högt och skönt, men äfven svårt och tungt kall. Förmågan att utföra det kan Gud allena gifva; men ju mera brödrafolken lära känna och förstå hvarandra, desto mera skola de svårigheter, som öka kronans bördor, lättas och utjenmas. Vi nedkalla Herrans välsignelse öfver E. M:t c i Härpå svarade H. M:t soljande: Mina herrar! Det är mig kärt, att befinna mig ibland eder och personligen mottaga uttrycket af norska folkets tillgifvenhet för mig och min familj. Den högtidliga handling, hvarmed edra öfverläggningar öppnas, har egt rum och med förtröstan motger jag frukterna af edra arbeten och sträfvanden till ett älskadt fosterlands bästa. I önskan för dess väl och dess ära hafva vi förut räckt hvarandra och räcka nu åter hvarandra handen, och med tacksamhet mot Försynen kunna vi kasta våra blickar öfver landets jemna och stadiga utveckling, på grundvalen af trofast borgaresinne, af flit och företagsamhetsanda. Den sista delen af min resa har denna gång varit knuten vid en högtidlighet, som väckt mitt synnerliga intresse. Öppnandet af Kongsvingers jernbana visade sig äfven framkalla ett lifligt deltagande af Storthinget och alla samhällsklasser, och detta med rätta; ej allenast som en ny och vigtig länk i den växande kedjan af våra inre förbindelsemedel, utan äfven som ett betydelsefullt steg till åstadkommandet af en närmare förbindelse mellan de båda brödrarikena och deras hufvudstäder. Jag hyste redan i förväg den tanken, att Storthinget äfven skulle värdera denna sista synpunkt; ty ingen lifligare önskan finnes hos mig än den: att de bå. da brödrafolken, hvilkas styrelse är mig anförtrodd, måtte, genom de stora medel vår tideger, komma i närmare beröring med hvarandra och derigenom äfvon knyta sig fastare och fastare till hvarandra i ömsesidig aktning och tillgifvenhet. Jag beder eder, mina herrar, e e. Usemv——t—vatsenmmmbetansmannamataa TR GQRMROONRTtMM