plötsligt märkte skuggan af en man smyga öfver den hvita sanden. Han lurade åter i min närhet! Mänskenet glänste emot hans blåa glasögon. Han lutade sig ned, då han passerade klipporna och böjde sig för att se efter en lös sten; han fann en temligen stor sådan och kom gående på tå, rakt fram till elden med densamma. Jag visade mig plötsligt i det röda eldskenet med pistolen i handen. Han släppte stenen och ryggade tillbaka vid åsynen af mig. Då han hunnit nära intill stranden stannade han och utropade: Skeppet kommer! Skeppet kommer! Men det skall aldrig finna er! Tanken på skeppet och på att döda mig, innan hjelp kunde ankomma, tycktes ha bibehållit sig i hans förvir rade hjerna. Han vände om och gick samma väg tillbaka som han anländt, alltjemt ropande dessa ord. Jag hörde honom ända tills hans skrik så småningom blef ohörbart genom afståndet. Mina tankar vände nu åter tillbaka till hemmet. — —