ste förkastas af begge parterna, såsom kejsaren otvifvelaktigt insett på förhand. Pius uppmanas att afsäga sina anspråk på de förlorade provinserna — något som hela verlden, eller åtminstone den del deraf som känner hans åsigter, vet strida mot bans samvete. Pius upprepade också genom sitt bekanta språkrör, eminensen Antonelli, sitt gamla: non possumus. Viktor Emanuel uppmanas deremot att lemna Rom och det territorium som ännu, tack vare de franska bajonetterna, tillhör den heliga stolen, oantastade — en sak, som denne ej i längden kan beqväma sig till. Förslaget är för längesedan förkastadt — hvarföre då publicera det. För att visa sin ihärdighet som fredsmäklare? för att underrätta vederbörande och hela Europa om att päfven alltjemt kan påräkna de franska vapnens hägn för sin förhatade styrelse? Det ser nästan ut som detta sista vore förhållandet, då kejsaren låter sin minister säga: Aldrig har, jag förklarar det öppet, kejsarens regering uttalat ett enda ord egnadt att ingifva kabinettet i Turin det hoppet att den katolska verldens hufvudstad skulle kunna, med Frankrikes samtycke, bli hufvudstad i det stora konungarike som uppstått på andra sidan Alperna. Alla våra handlingar, alla våra förklaringar öfverenstämma tvertom deri, att de ådagalägga vår fasta och oföränderliga vilja att bibehålla påfven i besittning af den del af hans stater som tillstädesvaron af vår fana (h. e. vår armå) har bevarat åt honom. Men om det verkligen är dessa ords andemening att Hans Helighet alltjemt kan påräkna kejsarens beskydd mot den olydige sonen i Turin, hvad betyder då hotelsen att kejsaren skall, i händelse förlikningsförslaget förkastas, i det han fortfarande så mycket som möjligt skyddar de intressen han hittills vårdat, dock öfvergifva en position, som om den förlängdes öfver en viss tidpunkt skulle gifva hans politik en falsk riktning och bringa sinnena i större gäsning. Det vill för vanligt menniskoförstånd synas som om de sist citerade fraserna lika tydligt antydde utrymmandet af Rom, som de först citerade antyda den franska ockupationens fortfarande in infinitum. Hvad betyda dessa motsägelser? Det vet troligen ingen annan än Gud och Napoleon sjelf. Man menar att den närmaste framtiden skall gifva närmare upplysning härom, men man har, enligt min åsigt, mycket skäl att tvifla derpå. Det vill tvertom synas som om kejsaren genom att publicera dessa aktstycken, sökt skrufva den romerska frågan ett godt stycke baklänges i stället för att bringa den närmare dess upplösning. Att erbjuda påfven Rom och det omgifvande territoriet mot afsägelsen af de redan eröfrade provinserna och diverse municipala reformer ser 1862 ut som en anakronism. Napoleon III har alltför skarp blick att kunna för ett ögonblick vänta annat än ett strandande af en sådan plan både mot den påfliga envisheten och det nya konungarikets fordringar. Förslaget tyckes derföre icke kunna ha något annat begripligt syftemål, än det att visa kejsarens outtröttlighet som fredsmäklare i full dag, om möjligt stämma de begge partierna — det klerikala och det liberala partiet inom och utom Italien — till hans fördel, och genom sitt förkastande gifva en förevändning för en fortsatt ockupation af Rom. Men skall en sådan bli möjlig i längden? skall ett förhållande så abnormt, så i strid mot folkrätt och det italienska folkets intressen länge kunna fortfara? Skall Napoleon III länge kunna spela på en gång rollen af Italiens välgörare och dess förtryckare? Hvarje italienare som älskar sitt sköna fosterland, känner djupt det olyckliga i en ställning, som bragt den lojale och högsinte Garibaldi till hvad man kallar uppror mot den konung han så varmt älskar och som han bevisat så lysande tjenster. Denna fara, hvari den ädle befriaren af det södra Italien sväfvat, de plå gor han så länge uthärdat på sitt sjukläger der han ännu är fjettrad — måste icke Italien, måste icke Viktor Emanuel, måste icke hela det frisinnade Europa skrifva dem på Napoleons räkning? Och detta varma intresse för Garibaldi och Italien som Englands regering och Englands folk ådagalägga — skall det ej inverka på kejsarens handlingssätt, erinrande honom att han riskerar att förlora det inflytande han eger på Italiens angelägenheter genom att spänna bågen för hogt — förlora det till grannen på andra sidan Kanalen, som erbjuder det unga konungariket sitt moraliska stöd och sin välvilja utan några förödmjukande vilkor? Måhända skola dessa betänkligheter inverka på de kejserliga rådslagen, i trots al herrskoch ärelystnadens, kleresiets och den sköna kejsarinnans invändningar. Måhända skola de yttre omständigheterna antaga en gestalt, egnad att förmå den, trots all sin ståndaktighet försigtige kejsaren, att slå