dan innan jag inträdde en viss spritlukt; men nu då han och jag stodo midt emot hvarandra, såg jag hvad lukten betydde. Det fanns ett öppet chatull med buteljer bredvid hans säng. Tvenne af dessa buteljer lågo sönderslagna på golfvet, — och mr Clissold var drucken. — Hur är det fatt med skeppet? yttrade han och såg arg ut. — Ni skall få se sjelf. Med dessa ord fattade jag tag i honom och drog honom efter mig uppför kajuttrapporna. Jag räknade på att den syn, som mötte honom, då han kastade den första blicken öfver däcket, skulle göra honom nykter — och jag räknade rätt; han föll på sina knän samt låg alldeles stilla och mållös, liksom hade han blifvit förvandlad till sten. Jag band fast honom vid kajutrelingen och öfverlemnade åt den friska luften att återställa honom. Han hade troligtvis legat hela dagar i sin koj och druckit — ty ingen af oss hade, såsom jag nu erinrade mig, sett till honom alltsedan stormen började — och äfven ifall han hade haft nog förstånd att ropa eller försöka att komma ut, då skeppet stötte emot, skulle han dock ej i bullret och förvirringen gjort sig hörd. Hade ej vädret lugnat skulle icke heller jag hört honom, då han försökte göra sig fri ur sin arrest. Oaktadt han var min fiende, hade han dock tvenne armar och var nu för mig af detta