öfverväger partiernas på båda sidor lika starka fördomar och groll, sörtviflar man först om en gynnsan utgång. Men har man i grund undersökt sakerna ställning och tillspörjer man tornuftet och det mensklig: förståndet, så öfvertygas man lätt, att sanningen detta gudomliga ljus, till sist skall intränga i hvarj själ och i sin fulla klarhet belysa det högsta ocl lefvande intresset, hvilket föranleder och tvingar parti gängarne å båda sidor att komma öfverens och försonas. Uvilket intresse har Italien först och främst! Att, såvidt det förmår, undanrödja de faror, son hota det, att minska den fiendskap som det uppväck och slutligen förstöra allt, som ställer sig i väger för dess berättigade sträfvan efter rekonstituering För att kunna ofvervinna så många hinder, måste man se dem kallt i ansigtet. Italien har såsom en ny stat emot sig alla dem hvilka fasthälla vid det förflutnas traditioner; såsom en stat, hvilken kallat revolutionen till hjelp, ingifver det misstroende hos alla de ordningens män, som betvifla dess förmåga att undertrycka de anarkiska sträfvandena och icke kunna tro, att ett samfund kan stadga sig med samma elementer, som kullstörtat så många andra. Slutligen har Italien vid sina portar en truktansvärd fiende, hvars närar och lätt begripliga illvilja skola för lång tid utgöra en öfverhängande fara. Dessa fientligheter, som redan i och för sig sjelf. va äro allvarliga, blifva det dubbelt derigenom att de grunda sig på den katolska religionens intressen. Den religiösa frågan ökar högligen det allvarliga i situationen och mangdubblar motståndarne till den sakernas nya ordning som upprättats på andra sidan Alperna. För ej länge sedan var det absolutistiska partiet det enda, som stod emot Italien. Nu är storre delen af de katolska befolkningarne i Europa sientligt stämd emot det (2); och denna fientlighet ej allenast hämmar de välmenta afsigterna hos de genom sin tro vid den heliga stolen fästade regeringarne, utan den hindrar äfven den gynnsamma stämningen hos de protestautiska eller schismatiska regeringar, hvilka måste fästa afseende vid en ansenlig del at deras undersåter. Sålunda atkyles öfverallt genom den religösa idten känslan för Italien. Italiens förening med påfven kunde utjemna många svårigheter och göra millioner af vedersakare till vänner. Å andra sidan har den påfliga stolen ett lika stort om ej större intresse af att denna försoning kommer till ständ; ty har den hel. stolen bland alla varma katoliker ifriga försvarare, så har den äfven emot sig allt hvad som i Europa är frisinnadt. Den gäller i politiken såsom representant för den gamla regimens fördomar och i Italiens ögon som fiende till dess oberoende, såsom reaktionens hängifnaste vapendragare. Stolen är också omgifven af de störtade dynastiernas mest upprörda: anhängare, och denna omgifning är ej lämplig att göra stämningen gynnsammare hos de folk, som störtat dessa dynastier. Denna sakernas ställning skadar likväl mindre suveränen än religions-chefen. I de katolska länderna, der de nya ideerna hafva ett stort välde, känna äfven de, som äro uppriktigast tillgifna sin tro, sitt samvete förvirras och tviflet insmyga i deras själ, ovissa som de äro om att kunna förena sin politiska öfvertygelse med de religiösa grundsatser, hvilka skulle synas fördöma den moderna bildningen. Om deuna farliga ställning skulle förlängas, skulle de olitiska meningsskiljaktigheterna äfven kunna lätt a till följd beklagansvärda söndringar inom sjelfva tron. Den heliga stolens och religionens intresse fordra derföre att påfven törsonar sig med Italien; ty det skall vara detsamma som att försona sig med de moderna idcerna, att i kyrkans sköte behålla qvar 200 millioner katoliker och gifva religionen en ny glans, genom att visa huru trou biträder mensklighetens framåtskridande. Men på hvilken grundval kan ett så önskansvärdt verk upprättas? Påtven skulle, återtörd till en sund uppfattning af förhållandena, inse nödvändigheten af att godkänna allt som kan åter fästa honom vid Italien; skulle, gifvande efter för en klok politiks råd, icke vägra att gå in på de garantier, som äro nödiga för ötversteprestens oberoende och hans fria utöfvande af sin makt. Detta dubbla mål skulle kunna uppnås genom en kombination, hvilken i det den upprätthöll påfven såsom herre i sitt hus, nedbröt de skrankor, som skilja hans stater ännu i dag från det öfriga Italien. För att han skall kunna vara herrskare hemma hos sig, bör hans oberoende tillförsäkras honom och hans makt fritt mottagas af hans undersåter. Det är att hoppas, det så skall ske, om å ena sidan den italienska regeringen lofvar Frankrike, att erkänna Kyrkostaten och dess öfverenskomna gränsor; och om, å andra sidan, den påfliga regeringen, vändande tillbaka till gamla traditioner, bekräftar kommunernas och provinsernas privilegier så, att de, så att säga, förvalta sig sjelfva; ty då skulle påfvens makt, sväfvande i en öfver samfundets underordnade intressen upphöjd sfer, befria sig från den ansvarighet, som alltid synes tung och endast kan uppbäras af en stark regering. Ofvanstående allmänna antydningar utgöra icke något ultimatum, som jag tillmäter mig kunna ställa för de båda oeniga parterna, utan grunddragen af en politik, som jag anser mig böra söka att göra gällane genom vårt legitima inflytande och våra oegennyttiga råd. Härefter beder jag Gud taga eder i sitt heliga beskydd. Napoleon. Franske utrikesministern Thouvenel tillställde med anledning af denna kejserliga skrifvelse d. 30 maj hr Lavalette, kort före dennes afresa till sin gesandtpost i Rom, en depesch, till hvilken han fogade en afskrift at ofvanstående dokument. Alurig, heter det närmare i denna depesch det förklarar jag härmed öppet, har den kejserliga regeringen vtt