Från Utlandet. De förut flera gånger omnämnda officiela dokumenter i romerska frågan, som franska regeringen i dessa dagar offentliggjort, föreligga nu i sin helhet och kommenteras lifligt af den utländska pressen. Vi anse dem visserligen fortfarande på visst sätt ovigtiga, alldenstund kejsarens handlingar strida emot den konklusion, hvartill hans diplomati kommit; men såsom historiska aktstycken och bidrag till klarandet af situationen äro de dock af stort intresse. Kejsarens bref, som är hållet i hans vanliga koncisa och bindande stil, lyder i sin helhet sålunda: d. 20 Maj 1862. Hr minister! Ju längre händelsernas makt i äfseende på den romerska frågan håller oss qvar på en bana, som ligger lika långt från de båda extrema partierna, desto bestämdare måste denna bana uppdragas, på det vi för framtiden må förebygga den alltjemt åter framkommande anklagelsen, att vi luta ömsom åt ena, ömsom åt andra sidan. Sedan jag trädde i spetsen för Frankrikes regering, har min Politik gent emot Italien städse varit densamma: att understödja de nationala förhoppningarne och öfvertala påfven till att snarare bli deras gynnare än motståndare; med ett ord, att genomdrifva religionens och frihetens allians. Sedan år 1849, då expeditionen till Rom beslöts, hafva alla mina skrifvelser, alla mina tal, alla mina ministrars depescher stadigt utvisat denna riktning, och jag har alltefter omständigheterna sasthållit vid densamma med en djup öfvertygelse, både i spetsen för en inskränkt makt, såsom Republikens president, och i spetsen för en segrande arme på Mincios stränder. Mina bemödanden hafva, jag måste erkänna det, hittills strandat mot alla slags hinder, emedan de hafva emot sig tvenne hvarandra strängt motsatta partier, hvilka, hejdlösa i sitt hat liksom i sin öfvertygelse, förbli döfva mot de råd som gifvas dem enast af önskan att kunna verka något godt. Finnes det något skäl, att ej längre frambärda och öfvergifva en stor sak, hvilken måste bli så välgörande för menskligheten ? Det är hög tid, att den romerska frågan erhåller en slutlig lösning; ty den upprör sinnena ej allenast i Italien; öfverallt alstrar den samma moraliska oreda, emedan den berör allt hvad som ligger men niskan mest om hjertat: den religiösa tron och den politiska öfvertygelsen. Hvarje parti sätter sina exclusiva känslor i stället för de sanua grundsatserna af billighet och rättvisa. Sålunda vilja somliga, utan att tänka på en sedan århundraden bestående makts erkända rätt och utan undseende för en så gammal institution, proklamera påfvens fall; andra, obekymrade om folkens välgrundade anspråk, döma utan samvetsqval en del af Italien till evigt stillastående och förtryck. De förra förtoga öfver en ännu existerande makt, liksom om den vore förbi, och de senare öfver ett efter lif törstande folk, som om det vore dödt. Huru det än må vara härmed, är det dock statsmännens pligt, att söka uttänka, med hvilka medel tvenna partier kunna försonas, hvilka lidelsen endast framställer såsom oförsonliga. Om man än strandade, skulle försöket dock icke vara helt och hållet ntan ära, och det är i alla fall af nytta, att högt förklara det mål. hvartill man sträfvar. Detta mål är att komma till en kombination, hvari påtven gillar det stora, som finnes i ett folks tanke, hvilket sträfvar efter nationalenhet, och att å andra sidan detta folk erkänner det goda uti en öfver hela jordklotet inflytelserik makt. Då man