Göteborg d. 30 September 1562. Teater. I söndags började Elfforsska teatersällskapet sin tilltänkta serie af föreställningar härstädes för nära fullsatt salong, hvilken helsade åtskilliga af medlemmarne, såsom gamla bekanta, välkomna. Programmet upptog, sasom förut varit nämndt, Hedbergs folkpjes -Walborgsmesso-aftonen. Detta stycke innehåller verkligen så många momenter af dramatiskt intresse, af på samma gång poetisk och natursann skildring ur folkets lif, att man måste beklaga, det författaren inväft en oharmonisk, riktigt vidrig, eller åtminstone oestetisk och opsykologisk intrigtråd i stycket, genom att skapa en fantastisk karakter, Tattare-Svens, som ytterst hvilar på en skef uppfattning af samfundets elementer och en mörk, sjuklig, hypbokondrisk inbillning. Redan blotta styckets sensmoral: en brottsling försonar sig med sig sjelf genom att begå en ny illgerning för uppnåendet af ett godt mål — är så hädisk mot det goda i menskligheten, så stridande mot samfundets sunda moral, att den saknar allt dramatiskt berättigande. Brottslingen kan omöjligen komma till en försoning med idealet inom sig, med samvetet eller det gudomliga, då han framhärdar i det onda, vare sig för det godas eller för det ondas egen skuld; hans försoning med det högre, hans pathös, ligger just i kampen mellan hans hog för det onda och hans medvetande af det goda, så att det sennare vinner öfverhand, ettdera derigenom att han sjelf lyckas undertrycka den onda begärelsen och handla godt, eller att han dukar under i kampen, genom sin egen förstörelse bekräftande det godas, det idealas större makt. Råkar styckets hufvudkarakter, Tattare-Sven, i denna pathos, denna strid? Alldeles icke; han upprörs icke det ringaste af att begå en lumpen stöld, han är fortfarande tjuf, ond, och det goda har ej trängt in i honom, utan är blott något yttre, ändamålet i och för sig. Det är äfven utan tvitvel att författaren sjelf instinktmessigt kännt det haltande, rättare omöjliga i den psykologiska uppgift han genom dramatiserandet af TattareSvens karakter velat lösa. Beviset på denna svaghet i nämnda karaktersteckning är det osköna framdragandet af skälen för Svens brott. Denne förklarar nemligen både för åskådaren och sig sjelf — ty han är säkerligen lika dunkel för dem båda —, att han stjäler: 1) för att qväsa mor Elins (modren till den flicka hans son älskar) stolta sinne, som ej vill medgifva att de båda unga fa hvarann, emedan älskaren är fattig; 2) för att hjelpa älskaren-sonen till den unga flickan; 3) för att få komma tillbaka till fängelset, derföre att han fryser och svälter i friheten. Och på denna mörka reflexion grundar författaren en intrig i en folkpjes! Låtom oss i hast analysera hvartdera af dessa trenne svepskäl för Tattare-Svens handling, oafsedt dennas ingripande i intrigen, för att visa huru skeft författaren tänkt sig reflexionen. — Tattare-Sven stjäl från mor Elin, för att qväsa hennes stolta sinne. Vinner han detta mål? Ingalunda, ty åskådaren måste ovilkorligen känna sympati med mor Elin, den plundrade, som genom så orena händer störtas från välstånd till armod. Det dramatiska medlidandet tillfaller Elin — men det strider alldeles emot Tattare-Svens afsigt att sålunda göra Elin till martyr. — Han stjäler vidare, för att de unga tu skola få hvarandra. Ettdera måste detta ske, derigenom att han för sig behåller penningarne, så att Elins dotter blir lika fattig som älskaren, hvarigenom en skiljomur nedrifves. Men i så fall skall åskådaren äfven känna medlidande med Elin, hvars smärta måste bli stor af att nödgas äta ett bröd, som de unga endast med försakelser och strängt arbete kunna räcka henne; medan den unge mannens egen far har det roffade guldet. Eller ock lemnar Tattare-Sven åt sin son de stulna penningarne, för att dymedelst kunna gifta sig med flickan. Men då grundar