ställningsbyggnaden. Under sista tiden har försäljningen af expositionsartiklarne gått mycket raskt, så att vid den tid då expositonen stänges högst få torde vara osålda. En följd deraf att man satt sin stolthet i, att expositionen skulle bära sig, har naturligtvis varit, att man sökt förtjena på allt möjligt. Sålunda nämnde vi redan i våras, att kommissarierna beslutat för egen räkning utgifva de illustrerade kataloger som skulle utkomma öfver expositionen. För att bereda sig högsta möjliga inkomst af detta företag, beslöt man, att hvemhelst som ville ha något infördt i katalogen, skulle betala derför och att hvarje tillkännagifvande som betaltes, hurudant det än måtte vara, skulle införas, i det man för öfrigt lemnade åt hvarochen att sjolf anskaffa behöfliga illustrationer och nödig text. Foljden häraf har blifvit alt dessa kataloger se ut som annonsafdelningen i en adresskalender, med tillägg af en hop dåliga illustrationer, för det mesta öfver skodon, sängar, sadelmakarearbeten, löständer o. s. v. Verkligen intressanta saker ser man knappt någonstädes i katalogerna afbildade, och dock hade just sådant varit det önskliga. Med ett ord sagdt, det föga smickrande omdömet öfver de illustrerade katalogerna blir att de äro de tråkigaste och dyraste volymer, som på länge utkommit i England, och detta vill ej säga litet. Öfver ölstugornas urartande klagas nu från flera håll. Sålunda skrifves i UpsalaPosten: Stadens ölstugor göra ordniugens upprätthållare allt flera bekymmer. Dessa inrättningar, med hvilka rikets ständer afsågo att hämma superiet och som derföre äro skattefria, missbrukas här i Upsala på ett oroande sätt. Om dagarne stå de nästan öde, men om qvällarne eller egentligen på nätterna, sedan krogar och värdshus blifvit stängda, besökas de talrikt af allehanda slags folk, som der infinna sig mindre för oldrickandets skull, än för det folklif och andra nöjen, som dessa hybblen erbjuda sina nattliga kunder. KRörelsen måste också vara rätt lönande, för att döma af den massa dylika ställen, som här finnas och än vidare ökas, i det den ena olstugan efter den andra växer upp. Så finnes ett hus som är belastadt med icke mindre än fyra dylika inrättningar, hvilket ock medfört den effekt, att hyresgäster i samma hus måst på annat håll se sig om efter rum enkom for att sofva i om nätterna. Innehafvarne af dessa lokaler hafva blifvit pliktsällda och på annat sätt straffade, men det nattliga oskicket florerar lika friskt. Polismyadigheten har derföre beslutat försöka en ny utväg, för att undanrodja det ovärdiga nattskojet på olstugorna, neml. att anteckna alla gaster, hvilka de än må vara, som på otillbörlig tid der ertappas, samt anmäla dem hos föräldrar, husbönder eller de korporationer, de ullhöra. En för detta ändamål upplagd buk eller s. k. liggare finnes också redan å poliskontoret. Hvad ölstugorna äro för Upsala, synes biljarderna vara för Hernösand. Stadens tidning yttrar derom följande: Staden har ej mindre än tre biljarder, hvilka temligen allmänt anlitas; och ve den, som har sin bostad i närheten af ett ställe der biljard finnes. Han har ej att rikna på mycken nattro, ty då tiden är inne för krogarnes tillstängande, så begifva sig de gäster, som ännu icko fåti nog, till biljarderna, hvarest det muntra lifvet fortsättes. Vid lilla torget äro tvenne sådana tillhåll, hvarest hela nätterna igenom det stormigaste lif fores. Slagsmål och andra uppträden höra tili ordningen, och det måste så blifva på ett ställe, der menniskor af så olika stånd sammanstöta. Till dessa ställen samlas kontorister, telegrafister, kanslister, gymnasister, seminarister, artillerister, fotografister, navigatörer, med ett ord, medlemmar af alla klasser. Öl, porter och vin af alla slag flöda der, och mången yngling tillbringar sin natt slumrande under någon af de bänkar som omgifva biljardsalens väggar. En furstes stora förlägenhet. Uti en berlinerkorrespondens till en engelsk tidning skritves: Det finnes i det stora tyska fäder neslandet en liten jordfläck — huru många tunnland jord den omfattar, vet Jag icke, men många kan det ej vara — och denna lilla fläck bildar furstendömet Reuss-Schleiz, som ar en lika god stat som Preussen och hvars furste är en lika suverän furste som Preussens konung Wilhelm den I:ste. Fursten af Reuss, eller fursten af Schleiz, såsom han ofta för ombytes skull kallas, befinner sig för närvarande 1 en stor förlägenhet såsom sader till förhoppningsfulla döttrar. Den unga prinsessan Hermine skall gifta sig med en annan tysk potentat, prinsen af SchaumburgWaldenburg, och hans furstl. höghet önskar naturligtvis gifva den blifvande bruden en passande hemgift. I denna afsigt har han vändt sig till sitt land med begäran om en su:nma af 4,000 thaler. Men Reussarne betrakta ej saken från samma synpunkt som deras jandssaderlige herre och hafva rent ut nekat att betala någon afgift för detta ändamål. — — — — — —U — — — HT