de tankar, huru undgå dem? Burton observerade mig noga och var vaksam, som en inqvisitor. IIan sade, att han hoppades, det jag ej åter skulle få den förskräckliga seber, hvilken har herskar, men jag vet att han menade något annat. Jag betviflar nu ej att Anna och hela hennes anhang varnade honom, innan vi seglade, att akta sig för mig, ,ty jag bade blifvit galen : detta är den fördömda lögn de utspridt. Galen! Hela verlden är galen eller på väg att bli det! Om Amy igår hade kommit åter, skulle vi kunnat ha gått och tillsammens tittat ned i helvetet genom Jorullavulkanens krater. Missionärerna förbannade: för flera mansäldrar sedan detta ställe, och det är förbannadt, om någonsin ett ställe var det. Intet kan vare förfärligare än denna brinnande öken, hvilken ej hela hafvet skulle släcka. Då jag erinrar den och allt annat som jag igår utstod, blir jag åter förvirrad; fasan återvänder och det går omkring i min hjerna liksom på en drucken. Jag vill ej skrifva något mera. Vare det nog att den bestämda tiden kom och förflöt och att Amy Livingston ej höll hvad hon lofvade mig. New Orleans i Februari 1832. Jag lemnade Burton qvar i Mexico och kom hit allena. Hans försigtighet och omvårdnad var mera än jag kunde uthärda, och efter två