dOr och befann oss midt ibland ljus och värme och omgifna af ansigten, hvilka efter de faror vi genomgått sågo rent himmelska ut. Jag hade ej förrän jag försökte att röra på mig något begrepp om huru svag jag var. Mat önskade jag ej. En säng och en eldbrasa var det enda jag begärde, och jag var snart i besittning af båda delarne. Jag hade knappt hunnit lägga mig med hufvudet på kuddarne, förrän min vän satte sig bredvid mig och ville börja tillfredsställa min nysikenhet angående omständigheterna vid min räddning från Tete Noir. Men det var nu min tur att vägra att lyssna, liksom det förut varit hans att vägra tala. — Ej ett ord, sade jag, förrän ni fått en god middag. Sedermera kan ni komma hit upp och sätta er hos mig samt berätta allt hvad jag önskar veta. Dröj ett ögonblick — ni kan göra ännu en sak för mig: skicka upp en tallrik ben åt Nelly; hon skulle ej vilja lemna mig i qväll äfven om hon hölle på att dö af hunger, derom är jag förvissad. — Hon fortjenar sin middag, sade Dufay i det han lemnade rummet, ty jag tror det hon är orsaken till att ni i denna stund lefver. Det lyckliga tillstånd i hvilket jag efter Dufays utgång befann mig kan blott fattas af dem som genomgått någon stor fara, eller som