Sannolikt skall man här möta mig med den utslitna frasen, att jag är ingen vän af folkupplysning. Men detta skrämmer mig alls icke. Jag kan försäkra att jag är en mycket varm vän just af verklig folkupplysning. Jag har deråt egnat snart en hel lefnads verksamhet och detta långt sedan jag för min och de minas ekonomiska existens icke behöfde det. Men jag vill en folkupplysning som är åtkomlig för alla och icke blott för de förmögnares barn. Jag kan icke medverka dertill att med folkskolans ignorerande eller folkskolans stallande på svältkur och med den stora massans qvarhällande på den grad af bildning som kan bibringas i den vanliga småskolan, Staten skall genom sin lagstiftuing och sitt både moraliska och materiella understöd uppdraga ett litet sätal Åaf de sörmognares barn, hvilka redan i födseln hafva rikedomens foreträden och skulle sedan genom ekolundervisningen få bildningens foretraden att yfvas öfver, till sina fattigare medmenniskors nedtryckande. Det är dessa årigter som vålla att jag en gång råkade yttra mig emot den aristokratiska princip som ligger till grund för högfolkskolan, hvilket ywrande på visst håll stöue så ohjelpligt emot, men annu icke kan af mig återkallas. Vi torde ännu något hvar miunas den ljufva tiden då socknens angelägenheter vanligen afgjordes af pastor i förening med nägra tå egare af stora hemman, tjocka magar och, som man inbillade sig, ljusa hufvuden. Småbönderna, de mindre formogne, borde aga och betala efter uristokraternas beslut. Månne det är denna tid man med småskolan och högfolkskolan vill återupplifva? Jag hoppas att man deruti skall misslyckas. Af det anförda torde det för dem som vill begripa, vara temligen begripligt hvad Jag vill. Jag återupprepar det, jag vill kämpa för 1:o att småskolan må bli en familjeangelägenhet och dess undervisningsarbete uttöras 1 hemmen eller i at kommunen töranstaltade byeller roteskolor, eller huru man behagar. 2:o att folkskolan befrias från abedarier och okunniga nybegynnare, dess larare så aflönas att de må kunna egna hela sin verk-amhet åt sitt kall, skolan förses med nödig materiel och i ofrigt af staten omhuldas såsom en at dess vigtigare angelägenheter. 3:o att der tillräckligt antal personer ofverenskomma om högre bildnings erhållande åt sina barn på någon ort, än hvad tolkskolan kan meddela, detta må alldeles vara deras ensak och detta företag anses som en privatskola, eller ock, i fall staten anser sig skyldig upprätta elementarskolor på landet med språkstudier såsom obligatoriska undervisning-amnen, dessa skolor då, Ukasom pedagogierna vid sista riksdag, må uppföras på elementarläroverkens stat och icke sammanblandas med folkskolan. Betraffande statsanslag till folkundervisningen anser jag i allraförsta rummet staten pligug att räcka handen åt sitt eget verk, 1842 års folkskola, sålunda, att han ställer sig 1 ett bestämdt förhållande till skolan medelst åtagande att, inberaknad den redan afstådda halfva skyddsafgiften, ansvara för hälften at -kolomkostnaderna, hvarvid stadgas bör dels alt skyddsafgift och statsbidrag verkligen böra användas till dermed afeedda andamål och icke, såsom nu på månget stalle sker, antingen år elter år kapitaliseras eiler dragas ull främmande ändamäl, och dels att kommunerna verkligen och icke blott fingeradt, böra uppoffra en motsvarande summa for sitt skolväsende, i hvilket afseende ett lämpligt anslag kunde ställas till Kongl. Maj:ts disposition, att dermed understödja sådana vanlottade skoldistrikter som icke skaligen kunna åläggas att sjelfva utgasva den ena halfdelen at skolomkostnaderna. Vill riksdagen derefter lemna anslag till -måskolor, högskolor på landet, ja t. o. m. till barnpigors eller musiklärares for de skånska bonddottrarne aflonande, så lärer detta lika litet röra folkskolans vanner, som det att riksdagen lemnar anslag åt andra håll, n. b. då det icke sker till forfång för den klent tillgodosedda folkskolan. Har jag härmed lyckats göra mig begriplig, så är det mig kärt, hvarom icke, så sär det skrifvas på min oförmågas rakning. Åby Ö. Ljungby d. 11 Sept. 1862. S. P. Rosenberg.