var det tillfölje af att min hund häftigt skällde. Värden var i rummet; han höll just på att låsa upp bordlådan ur hvilken den lilla flickan tagit det hvita papperspaketet. Han tog just ut ett annat dylikt papperspaket och gick återigen ut. Då han försvann erinrar jag mig att jag erfor en slö undran, hvar han kunde ha gjort af den lilla flickan. Straxt derefter visade sig hans elaka ansigte åter i dörren. — Jag skall just nu laga till kaffe sade han; kanbända min herre skall tycka bättre om det än om vinet. Då mannen försvunnit, sprang jag häftigt upp; jag kunde ej längre bedraga mig sjelf. Mina tankar voro lika blixten. Vinet, resonerade jag, hbar blifvit tagit i så ringa qvantitet och så riktigt uppblandat med vatten, att det blott ofullkomligt verkat, men verkat har det likväl, såsom en hvar kan se. Kaffet skall fullborda fögiftningen och värden tillreder det nu. Skänkbordet, de små papperspaketerna — det kan ej mera vara något tvifvel derom. Jag vill lemna detta ställe, medan det ännu är tid. Nu eller aldrig; om de män hvilkas röster jag hör i rummet här bredvid, gå sin väg, blir det för sent. Med så många vittnen kan intet försök göras att hindra min affärd. Jag vill icke sofva — jag vill handla — jag vill tvinga mina musk