yttermera visso att man icke ömmade för folkskolan stipulerade man 1:o att dennas lärare icke skulle kunna söka befordran till den högre och i allmänhet treå fyradubbelt bättre aflanade högfolkskolan, 2:o att anslaget till småskolan blef mycket lätt och till folkskolan mycket svårt, ja nästan omöjligt att åtkomma, hvarföre af det förra utgick 64,277 rdr 49 öre och af det senare blott 4,871 rdr 26 öre årligen; 3:0 ställde sig statsverket i ett visst och bestämdt förhållande till småskolan och högfolkskolan, hvilka såsom det för tillfället rådande partiets erkändt äkta barn tillförsäkrades respektive 1; och ?(, af kostnaderna, hvaremot 1842 års folkskola, för tillfället ansedd som styfbarn, behandlades som Tantalns. Man framhöll medlen för den hungriges ögon, men när han grep med handen efter dem drogos de tillbaka. Det har blifvit sagdt, och äfven af mig — jag erkänner det — att striden galler icke mindre än folkskolans vara eller icke vara. Man har bitterligen ondgjorts ötver detta uttryck såsom alltför hårdt och obefogadt. Man gjorde bättre om man ur partiets skriftställares Ekendals, Rudenskölds och Kylbergs arbeten framletade bevis för att de verkligen velat befrämja on folkskola sådan 1840 års män tänkte sig den. Det parti jag tillhör har flitigt sokt i de nämnde männens skrifter om något i detta afseende möjligen kunde finnas att taga fasta på; men — sörgäfves. Småskola och högtolkskola äro öfverallt de medel, hvarmed dessa författare trott sig kunna lyckliggöra den svenska allmänheten. Om småskolans vara tvista vi alldeles icke med våra motståndare, såvida dessa vilja medgifva hennes inreglementerande i den fortgående allmänna folkundervisningen och icke göra henne till ett afslutadt, tillräckligt helt, ett nog för det lägre folket (parias?). Vilja de låta henne vara ett underlag för folkskolan, likasom hvarje klass i elementarläroverken är ett underlag för den näswoljande klassen, så skoia vi icke allenast upphöra med alla motsägelser i detta fall, utan verkligen visa oss tacksamma för detta understöd; ty deraf skulle då följa att folkskolan befriades från abedarierna och kunde utsträcka sin verksamhet på andra ändan ett godt stycke öfver hvad som hittills kunnat ske. Jag känner icke, betviflar till och med, huruvida man ens i Göteborg der småskolan bevisligen hunnit bäst utveckla sig, på samma gång frikallat lärarne i de egentliga folkskolorna från meddelande af alldeles samma undervisning som meddelas i småskolorna. Men det vet jag att småskolans vänner, som vid 1856 års riksdag. hade öfvertaget, gjorde allt for att få småskolan till ett underlag för högfolkskolan, men mig veterligen intet för att sätta henne i ett organiskt sammanhang med den egentliga folkskolan. Man lagstittade fastmer på den redan uttalade grundsatsen att småskolan skulle sättas i tillfälle meddela det för alla nödiga kunskapsmåttet, hvilket väl ändå vill på ren svenska säga: medtillhjelp af högskolan göra 1842 års folkskola otverflodig. Och hvad är nu slutligen denna högre folkskola? Jag har påstått och påstår sortfarande, att den allsicke år någon folkskola i detta ords vanliga betydelse. Vår samhällsutveckling står ännu icke på den punkt, vår kommunallagstiftning har ännv icke slagit in på en sådan bana, att det egenwiga folket för fullgörande af sina medborgerliga skyldigheter behöfver särdeles grundligt eller allmänt eller ens något känna Tyska, Engelska och Franska språken. Den insigt i agrikulturkemi, matematik, fysik etc. som för en eller annan, med afseende på blifvande särskilta lefnad-banor, ertordras utäfver hvad en väl ordnad folkskola kan lemna, kan ju erhållas vid landets särskilda tillämpnings-kolor och dessa ämnen äro ju dessutom så kallade fackstudier, som väl aldrig, åtminstone icke för närvarande, komma att omfattas af hela svenska folket, utan hufvudsakligen af de formognarebarn, eller de som särskildt egna sig åt dessa fack. Jag vet således verkligen icke hvilket eller hvilka af hogfolkskolans läroämnen som berättiga henne till namnet folkskola. Vill man deremot, för att lindra den enskildes kostnad och bespara den blifvande embetsmannen eller industriiäkaren den längre skolvägen ull stadens elementarläroverk, anlägga elementarskolor äfven i byarne, så gerna för mig, det hedrar sven-ka folket och prisar dess intelligens; men gifvom då barnet sitt rätta namn, uppförom dessa skolor på elementarlärover