Garibaldis stab, hvilket är af samtliga stabens officerare undertecknadt, framlemnas en ytterligare bekrästelse å sanningen aft Garibaldis uppgifter, hvilka således kunna sammanställas i dessa fyra punkter: att Garibaldi befallt sitt folk marschera med största möjliga hastighet, för att undvika hvarje sammanstötning med de kongl. trupperna; att stränga ordres gifvits, att ej skjuta på trupperna, ja, det hade förbjudits garibaldisterna att, i händelse af angrepp, försvara sig; att Garibaldi, da Pallavicini gifvit eld, kastat sig framför fronten af sitt folk för att ännu en gång upprepa för de sina, att de ej skulle utgjuta något brodersblod; och slutligen att Garibaldi blef sårad, då han stod framför fronten och ropade detta. I skriande motsats till denna Garibaldis ädla uppfattning af brodersblodets värde och sannt menskliga rysning för åsynen deraf, står den kalla soldatordern från Cialdini till Pallavicini, hvari denne befalles att oaflatligt förfölja Garibaldi och hans frivilliga, att angripa dem, om de skulle söka undfly och tillintetgöra dem, om de skulle inläta sig i en kamp. Pallavicini gjorde derföre sin skyldighet och hans rapport strider derföre ej heller mot Garibaldis uppgifter. Blott ett telegratiskt utdrag föreligger ännu, hvarföre vi vänta med att intaga den, tills den i sin helhet blitvit offentliggjord. Garibaldis bevakning är anförtrodd åt öfversten af Santa Rosa, Denne är son till grefven af Santa Rosa, som tog så stor del i händelserna 1821 och sedan föll i det grekiska frihetskriget. Att Garibaldi ej sakuat den bästa läkarehjelp Italien kan erbjuda och att regeringen i detta fall uppfyllt sin af ren mensklighet påbjudna pligt, finner man af följande sanningsenliga uppgift, att, förutom läkarne Kipari, Basile och Albanese, som vårdade Garivaldi ombord på fregatten Duca di Genova, generalen i Spezzia mottagit besök af professorerna Porta från Pavia, Rizzoli från Bologna och Negro från Genua samt doktor Prodino, som specielt sysselsätter sig med såret och utfärdat följande bulletin: Säret går in i leden. Inflammationen har tilltagit. I denna stund visar sig intet oroande symptom. Till den italienska ministerens öfriga bryderier sägas nu äfven finansiela svårigheter ha kommit. Mimsteren bade nemligen, forlitande sig på aw kontraktet om jernvagen med Rotbschild och Talabot skulle blifva godkändt af deputerade kammaren, gjort en beställning at 20,000 tons jernvägsskenor, och då nu ofverenskommelsen med Rothschild icke godkänts af den lagstittande törsamlingen, men 10,000 tons redan aro levererade och det blott finnes en utväg att skaffa penningar, nemligen genom lån, så skall regeringen vara betänkt på ett sådant, hvartill ogonblicket dock aldrig varit så ogynsamt som just nu. En turinerkorresp. tror sig veta, att konung Victor Emanuel tänker rädda sig ur den förlägenhet, hvari han befinner sig med afseende på den garibaldiska saken, genom att gifva full amnesti åt Garibaldi och hans kamrater i anledning af prinsessan Maria Pias nära förestående förmälning med konungen af Portugal. — Det är högst otroligt, men ryktet må meddelas. I Paris försiggå åtskilliga förändringar inom pressen, hvilka fortjena uppmärksamhet, isynnerhet som de aro riktade mot kejsarinnan Eugenies tidning ÅLa France. Pays ofverflyttar till Constitutionels byrå, med hvilken den skall efter en ledande plan operora gemensamt mot la France. Pays skall på visst sätt utgöra en aftoaupplaga till Constitutionel, och för att äfven göra la France materielt afbrott, skall man sälja bladet till en sou numret. Den hittillsvarande administratorn i la France, hr Ribau, öfvergår i samma befattning till denna koalition. Den i Brissel utkommande tidningen le Nord har nu definitivt förlagts ull Paris och skall utgifves der från d. 1 okt. Åfven den skall under politisk ledning af senatorn VPietri göra front mot la Franco. Denna senare tidning meddelar nu fortsättning af vicomte Lagueronnirees brefiromerska frågan. I detta andra bref söker fört. bevisa, att Italiens enhet är en omöjlighet, och att den, om den blefve en verklighet, skulle vara en så direkt hotelse mot Frankrikes nationela makt, att detta skulle se sig tvunget begåra ny ersättning och ännu en gång förändra gränsor, för att garantera sig mot mäktiga grannar. Meningen tyckes således vara den, att Italien skall, om det verkligen vill ena sig, göra nya territoriala uppoffringar. Det är ej gerna troligt, att Lagueronniere härvid uttalar kejsarens åsigter. Huru som helst, beror det i alla fall ej på Frankrike allena, om Italien skall afstå något af sitt område för att komma i besittning af sin hufvudstad, ty Englands utrikesminister, grefve Russell, har förklarat, att England skulle anse det för en krigsförklaring, om Frankrike toge ön Sardinien och Genua i besittning, äfven om detta skedde med italienska regeringens samtveka