AA — Darrande gick jag in i min onkels rum; jag sann honom blek och nedtryckt. Han bad ung lemna honom ensam och deltaga i konstitutionssesten, som nu firades för första gången ofver hela Italien. Jag vägrade, han uppre pade sin uppmaning. Då bad jag honom, innan jag drog mig tillbaka, att han skulle tilläta ung känna på hans puls: den högra urmens var lugn och regelbunden. Derester lade jag min hand på hans venstra hand och arm och fann dem till min förskräckelse kalla som marmor. De skulle icke värmas mera. Sedan jag gått, alskedade gretven min far och min bror, begärde sista bandet at Thiers Konsulatet och kejsardömets historia, och försökte läsa. Men han lemnade straxt boken tillbaka till sin betjent med orden: Det är förunderligt, jag kan ej läsa mera. Derefter besallte han, att man skulle göra hans bädd i ordning. Då betjenten framkom med invänningar, sprang grefven plötsligt upp ur sängen och sade leende: Nå, nu skall du väl lyda mig! Denna häftiga rörelse öppnade äter åderlåtningen; min onkel sökte forgäfves stämma det frambrusande blo det, likaså betjenten. Slutliger kom kirurgen, hvilken det ätven lyckades att stämma olodet. Några timmar derefter bemäktigades grefven af en haftig feber, hans andedragt blef kort, huden brännande, hutvudet tungt. Det oaktadt utvecklade han med en beundransvärd klarhet och redighet hvad han redan gjort för Italien, och hvad som ännu återstod honom att göra; hans planer för framtiden och de djertva medel han tankte tillgripa, alltid med landets intressen för ögat och rädd, atv underrättelsen om hans sjukdom kanske skulle kunna sätta i fara der lån at 400 millioner, som staten just då ville upptaga. Följande natten var så dålig, att dr Rossi på måndags morgon föreslog en konsultation. Under det min broder nu skyndade till dr Maftoni, försämrades patientens tillstånd alltmera. Respirationen blef kortare och törsten så stark, att min onkel i hvarje ögonblick måste svalka sig med små isbitar eller seltersvatten. Plötsligt sade han, vänd till dr Rossi: Mitt hufvud blir tungt och förvirradt, men jag behöfver alla mina själskrafter, för att kunna afhandla vigtiga angelägenheter. Slå ännu en gång äder på mig, eudast en äderlätning kan rädda mig. Läkaren gaf sitt bifall och lät hemta kirurgen. Men vid denna nya incision rann blodet ej mera. Derigenom att man tryckte på idran, kunde man slutligen få fram två eller tre uns svart blod. När kirurgen reste sig, sade han till mig: Jag är mycket orolig. Naturen blir redan trög. Har ni ej sett, att iderlätningarne från första dagen ännu icke iro ens läkta. Man anmälte nu för mig dr Maffoni, som märkbart bleknade då han fick veta hvad som föregått. Vi måste förbereda min onkel på konsuldtationen, han ville först ej veta af den och förklarade, att han skänkte dr Rossi sitt fulla förtroende; slutligen gaf han dock efter for min fars och min brors böner och sade till mig: Släpp då läkarne in, eftersom ju äfven du vill, att jag skall se dem ... Mina herrar, tillade han, då han såg dem inträda, kureren mig snart, jag har Italien på nacken och tiden är dyrbar. Om söndag måste jag vara i Bardonneche, för att med Bixio och nägra vänner från Paris bese tunnelarbetena i Mont Cenis. Jag förstår ej hvad det är för en sjukdom. Den motstår den här gången den vanliga behandlingen. Jag har utstått mycket under de senaste dagarne, nu är det bättre, nen jag kan ej arbeta mera, och förmår ej