vill jag hvila ut en dag, omgifven af de mina, tillade han. Efter måltiden tände han på balkongen sin cigarr, men en sakta, obehaglig rysumg, som ilade genom hans kropp, föranledde honom att vånda tillbaka deritrån. Straxt derester begaf han sig till sina rum, för att taga sin vanliga middagssomn. Han sof ungefar en timme; uppvaknandet var pinsamt, hålviga srossbrytningar följde på ett obeskrifligt illamående och förmådde honom gå till sängs. Han afskedade sin betjent, som ej utan tvekan och oro aflägsnade sig. Mot midnatt hörde denne tjenare, som hade ett rum rakt under min onkels, ett ovanligt buller; han lyssnade och fann, att hans husbonde gick oroligt fram och tillbaka i sitt rum. Han vågade ej gå upp, ty min onkel hade under några veckor arbetat en stor del at nätterna, eller gått häftigt omkring i sitt rum och talat högt tor sig sjelf. Men en stark dragning på klocksträngen väckte snart betjenten ur sim bestörtning, han skyndade upp och fann sin husbonde med förstörda anletsdrag, vid sängfoten, ett offer för forsärliga plågor. Jag lider åtver, sade gretven, af min vanliga opasslighet och befarar ett slagantall. Skaffa hit en läkare! Man skyndade till doktor Rossi, en lärJunge af Tarella, som i tjugo år varit familJen Cavours vän och huslakare. Doktor Rossi, som efter Tarellas dod alltid vårdat min onkel, försökte först hafva frossbrytningarne, men då han snart blef öfvertygad om fruktlösheten af sina bemödanden, ordinerade han en första åderlåtning, som bekom den sjuke mycket väl. Klockan 8 på morgonen åderläts min onkel andra gången och kl. 5 på attonen tredje gången. Forst efter denna tredje operation såg jag min onkel; jag fann honom i en häftig feber, så utmattad, upprörd och lidande, att jag blott några få ögonblick stannade qvar vid sjukbädden. Den natt, som följde på denna sorgliga dag, förflöt temligen lugnt, och fredagen d. 31 maj var febern försvunnen. Oaktadt läkarens varning, emottog min onkel ministrarne, rådslog med dem i nara tvenne timmar och arbetade hela den öfriga delen af morgonen med hrr Nigra och Artom. Då dessa lemnade rummet, iutradde jag; jag ville blott trycka min onkels hand, men ban bad mig taga plats vid sin sida och försäkrade mig, al han kande sig fullkomligt återställd, att han säkerligen skulle varit sjuk i fjorton dagar, om man ej dagen förut tre gänger åderlaäut honom, och att han ej hade tid, att så slösa med dagarne; parlamentet och Italien beholva mig, tillade han, Sedan jag aflägsnat mig, ställde min broder, som ville tvinga min onkel till lugn, sig på vakt, och släppte ej mera in någon. Mot kl. 11 aflägsnade han sig, då han fann den sjuke lugn; men knappast hade en qvart förrunnit, då han återkallades af en betjent, som i storsta hast underrättade honom, att grefven angripits af utomordentligt häftiga rysningar. Min bror skyndade in, och fann grefven fantiserande i stark feber. KI. 5 kom läkaren, hvilken sade det vara frossfeber och ordinerade Chinabark. Man använde nu ovanliga lindringsmedel. Den 1 juli blef han åderlåten ytterligare två gånger. Dessa båda åderlåtningar, förskaffade min onkel on lugnare natt än den föregående, men han klagade likväl ännu alltjemt öfver stark kyla. Då jag tidigt på söndagen kom till Hotel Cavour, fann jag tjenarne i tårar och mycket förskräckta. Herr grefven är förlorad, sade de till mig, herr grefven blir ej frisk mera. D:r Rossi fann honom feberfri, men vi, som känna honom, vi veta nog, huru det står ull.